Det har nästan blivit så att man inte vill höra mer om Socialdemokraternas ansträngningar att hitta en ny partiledare. Och jag vet att det runtom i denna rörelse finns en mycket stor desperation och förtvivlan över sakernas tillstånd: Ingen självklar efterträdare till Sahlin finns helt enkelt. När Anna Lindh mördades 2003 så rycktes den person bort som de allra flesta inom rörelsen kände var självklar efterträdare

Vad beror det på att det är så svårt att hitta en ny ledare för socialdemokratin? Jag menar att den huvudsakliga orsaken är att det fattas en generation inom rörelsen. Det är ett hål i partiet. En generation som skulle varit där är inte där.

Under de senaste tjugo åren har medlemstalen fallit snabbt men det är inte bara det. Många av de mest engagerade har lämnat partiet därför att de inte känt sig hemmastadda i det politiska klimatet i rörelsen. De som var kritiska mot den Perssonska saneringspolitiken under nittiotalet, de som ogillade EU och de som motsatte sig EMU eller som avskydde undfallenheten gentemot USA under det krig mot terrorismen som startades under 00-talet – många av dem märkte att det blev omöjligt att klättra i det socialdemokratiska partiet.

Kvar blev de som strömlinjeformades av tidsandan och som klättrade med de marknadsekonomiska teserna som kompass. Det som inträffat under flera årtionden är att de som står och stått bara ett litet snäpp till vänster – eller bara uppfattat sig som klassiska gråsossar – har känt sig alltmer främmande inom rörelsen. Och när dessa människor försvunnit, ja, då har inte bara skillnaderna gentemot borgerligheten minskat utan också hela den idépolitiska debatten inom det socialdemokratiska partiet svalnat av till nära fryspunkten.

I höstas avslöjades det slutligen att Svenskt Näringsliv via PR-företaget Prime anlitat högersossar för att driva sin agenda inom partiet. Det är egentligen någonting helt otroligt. Och ungefär samtidigt klev Mona Sahlin fram i sitt sista tal inför partiet och berättade att hon inte trodde på den politik hon drivit i valrörelsen. Var allt detta slutstationen för ett parti i kris?

Att det är lögn i helvete att få reda på vilken politik de olika kandidaterna till partiledarposten vill driva beror inte bara på en sluten valberedningsprocess. Det beror i allra högsta grad också på en utbredd rädsla, för att inte säga ovana, vid att föra några som helst idépolitiska debatter. Egentligen är det bara Lena Sommestad som vågat göra det och typiskt nog är hon inte kläckt inom rörelsen själv (tyvärr tror jag att hon av just det skälet knappast är tänkbar som ny partiordförande). Alla mumlar. Sven-Erik Österberg hörde till dem som jublade över Sahlins sista tal. Men betyder det att också han ställer upp på den mittenanpassning hon föreslog? Det vet vi inte. Och det är fruktansvärt frustrerande.

Tiden börjar bli knapp. Hur länge som helst kan detta stolta parti inte stå utan huvud.

Men vem som än väljs till ny partiordförande måste ett av hans eller hennes viktigaste uppdrag bli att väcka liv i en avsomnad socialdemokratisk idédebatt.

Göran Greider