I valrörelsen 2006 mötte Reinfeldt en trött Göran Persson, som regerat länge och mest längtade till sin sörmländska gård och i valrörelsen 2010 var det en ganska svag - och av medierna pulveriserad - Mona Sahlin som utmanade honom. Nu kan man visserligen redan notera att även Håkan Juholt kommer att få löpa gatlopp i borgerliga tidningar, det är den ödets lott som tillfaller varje s-ledare, från Branting över Palme och bort till dagens partiordföranden.

Men Håkan Juholt har fördelar som en Sahlin aldrig hade: Han är inte belastad av makten på samma sätt, eftersom han inte suttit i ett otal regeringar eller ens ingått i den allra högsta ledningen. Han är i den meningen ett nytt kort. Han stiger rakt ut ur en rörelse som nu överraskat de flesta - i synnerhet medierna - genom att den visar sig hysa nya, intressanta personligheter i sina gömmor. Juholt är närapå okänd för gemene man, åtminstone för dem som inte varit specialintresserade av försvarspolitik. Men var och en som nu ser denne jovialiske, litet bullrande man för första gången tänker nog: Det där är ju en äkta socialdemokrat! Exakt vad det är går inte att sätta fingret på, men något är det. Politiskt är han varken särskilt höger eller särskilt vänster, men han har den där speciella tyngden som bara en politiker invävd i arbetarrörelsens djupaste rotsystem kan ha.

Visst är han på många sätt en kompromisskandidat. Men så måste det nog alltid vara i ett parti som har sina otvetydiga folkrörelsedrag kvar. Moderaterna är i jämförelse långt mer präglade av ett slags VD-kultur: En ny direktör tillsätts för partiet/företaget, som sedan enväldigt utser olika avdelningschefer. Så går det inte till i socialdemokratin.

Som politisk gestalt är Håkan Juholt så att säga ny och gammal på samma gång - han är för de flesta ett oprövat kort, samtidigt som folk känner igen typen: en stark, finurlig och liksom självklar gråsosse. Han är ingen frälsare, men han kan bli den som plockar ner det socialdemokratiska partiet från det kors där det självt spikat upp sig.

Både analytiskt och instinktivt känner nog denne man att en uppgift är att mäta ut ett större avstånd till borgerligheten. Det är det som en krisande socialdemokrati över hela Europa sakta men säkert nu tycks vara på väg att göra - när man konstaterat att mittenanpassningen slutat i kollapser i land efter land. För så är det: socialdemokratin kan aldrig vinna framgångar i längden genom att acceptera den spelplan som borgerligheten dragit upp.

Kommer Juholt att klara det? Det vet vi inte. Men han verkar ha förmågan att ta det lugnt och inte hetsa upp sig i onödan. Till skillnad mot Mona Sahlin, som nästan alltid föreföll litet på defensiven utstrålar Juholt mycket mer av självförtroende. I en medial era betyder det mycket. Men ännu mer skulle det betyda om han lyckas inspirera gräsrötterna över hela landet - de som känt sig tillbakapressade och håglösa så länge - till att våga tro på någonting. Politik är att vilja, som Palme en gång sa.

Göran Greider