Jag hajade till under Håkan Juholts förstamajtal i Falun, när han kom till insatsen i Libyen: ”Därför ska vi i riksdagen noga tänka igenom innan vi säger ja till internationella insatser. Framför allt ska vi ha en bestämd uppfattning om vad det är vi vill uppnå. Vad är det vi inte tänker göra, och när är uppgiften utförd? Vi ska inte gräva fast oss i konflikter. Vi ska ta vårt ansvar. Vi ska ta vår del av kakan och använda våra resurser till att skydda människovärdet. Men då misstag kan begås ska vi vara noga med vilka insatser vi anmäler. Vi ska vara väldigt bestämda om när uppgiften är slutförd. Då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar.”

Sedan några veckor deltar Sverige i den FN-sanktionerade insatsen i Libyen. Gripenplan patrullerar över libyskt luftrum för att förhindra att regimen ska sätta in flyg mot de egna medborgarna. Det ligger helt i linje med en svensk tradition att delta i operationer av denna typ, som leds av FN. Men nu har ledande socialdemokrater flaggat för att insatsen kan avbrytas den 1 juli; det är ju så länge riksdagsbeslutet om den svenska insatsen gäller.

”Vi ser idag inget som motiverar en förlängning och det finns heller inte någon förfrågan om förlängning på bordet”, skrev Urban Ahlin och Peter Hultqvist, utrikespolitisk respektive försvarspolitisk talesperson inom S, i slutet av förra veckan.

Den intressanta frågan är om läget i Libyen förbättrats så mycket att Sverige av den anledningen kan förbereda reträtten. Svaret på frågan är entydigt nej. Granater fortsätter att regna över städer och byar. Gadaffi är besluten att krossa de oppositionella som kräver demokrati. Det står och väger. Tveklöst har FN-insatsen haft stor betydelse för oppositionen i Libyen; utan hjälp utifrån talar allt för att Kadaffi segrat.

Att i det läget sända signaler om att Sverige ska avbryta insatsen – ”...då ska vi lämna över till någon annan som får ta vid efter vårt ansvar” – är mycket besynnerligt.

Förre utrikesministern Jan Eliasson (S) sade detta till SVT: ”Verkligheten är mer komplicerad än så. Gadaffi hänger sig kvar vid makten och använder en oerhört stor grad av våld mot sin egen befolkning. Därför är det självklart att man låter verkligheten styra innan några beslut fattas.”

Den erfarne diplomaten lindar in sin kritik men vad han menar framgår klart: det är fel att i början av maj 2011 meddela att Sverige drar sig ur 1 juli. Om Gadaffi sitter kvar då och fortsätter terrorn mot den egna befolkningen är det utomordentligt besynnerligt om de svenska besättningarna packar trunkarna och åker hem, i hopp om att något annat land ska uppfylla FN-beslutet.

Frånsett sakfrågan, om folkförtryckaren Gadaffi, avslöjar det som hänt något annat. En brist på politisk fingertoppskänsla. Urban Ahlin är helt fångad av kampen med de borgerliga och saknar förmåga att formulera en socialdemokratisk linje på det utrikespolitiska området. Bristerna blir särskilt uppenbara när nestorn Jan Eliasson tar till orda. Byt ut Ahlin och låt utrikespolitiken som fordomdags blir en socialdemokratisk paradgren. Och fortsätt uppdraget i Libyen. Att åka hem när Gadaffis granater regnar över Misrata är en oförsvarlig linje.

Peter Swedenmark