Att leva i frihet är en rättighet. Denna slutsats drog världens ledare när de blickade ut över ett Europa i ruiner efter andra världskriget. Att varje människa har rätt till sitt liv och ska njuta av frihet från förtryck kan låta banalt i en nutida svensk kontext, men de mänskliga rättigheterna är tvärtom – nu som då – långtgående, utmanande och förpliktigande sprängstoff.

Det är en rättighet att leva i frihet, men det är långt ifrån en självklarhet. Förtryck är fortsatt en smärtsam del av människors vardag över stora delar av världen. Om något har det senaste halvåret gjort oss alla uppmärksamma på att så är fallet.

Tunis, Kairo och Tripoli gick över en natt från att vara okända städer i fjärran, som snarast förknippades med exotiska charterresor, till platser där drömmen om frihet blev så stark att den kom att rubba despoter som under årtionden tyglat, fängslat och förtryckt sitt folk.

Det är svårt att inte få rysningar vid tanken på folkhaven som vågade ställa sig upp och säga att nu är det nog, och på samma sätt kommer obehagskänslorna åter vid tanken på bilder där fredliga demonstrationer möttes av batonger och kulor från förtryckarna.

Den arabiska våren som svept genom Nordafrika och Mellanöstern det senaste halvåret är en nyttig väckarklocka för världen i stort och inte minst för Sverige. Utvecklingen har visat oss två saker. Först och främst att det faktiskt är möjligt – att böljande folkhav, individers vilja och strävan i längden är starkare än kulor och stål, och att även de män som blivit ett med makten går att komma åt. Vidare har den arabiska våren lärt oss hur intimt sammankopplad världen är. Vad som började med enstaka notiser i dagspressen om protester mot svåra förhållanden och höga matpriser kom att förändra fokus och agenda för människor och nationer världen över.

I Tunisien och Egypten kunde befolkningens outtröttliga demonstrationer, tillsammans med omvärldens granskande strålkastarljus, få bort människorna som gjort till sitt kall att hindra demokrati och utveckling för att bevara sin egen position. Därefter lyckades världssamfundet att enas kring en insats i Libyen och kunde bromsa det urskillningslösa våldet från diktator Gaddafi. Men i Libyen, likt i Syrien, Bahrain och Jemen, är utgången fortfarande oviss, och resan till frihet har bara börjat.

Utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern är exempel på varför Sverige måste ha höga ambitioner i utrikespolitiken. Ibland hörs röster mana till lägre ambitioner med argumentet att vi har tillräckligt med problem på hemmaplan. Detta tycks antyda att frihet är ett nollsummespel där det enda sättet att öka en individs och en nations frihet är genom att ge upp på annat håll.

Så är självklart inte fallet.

Tvärtom så ger demokrati synergieffekter – det leder till öppenhet, handel och utbyte av tankar och idéer. Därtill förpliktigar det att leva i ett fritt land. Vi människor i Sverige njuter varje dag frukterna av andra frihetskämpars arbete före vår tid. Självklart ska vi därför stötta arbete för frihet och protestera mot alla som kränker de mänskliga rättigheterna.

Alla fria folk och fria länder har gjort en resa till just den friheten. Utan tvekan blir världen bättre för varje sådan resa.

Gabriel Ehrling

Gabriel Ehrling är frilansskribent.