Författaren Frans de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han forskar på schimpanser men eftersom dessa varelser är så lika oss själva kan han dra slutsatser också om vad en människa är. de Waal vänder sig mot de ytliga slutsatser som tidigare ofta dragits kring människans ”natur” - att hon i första rummet skulle vara självisk och oftare aggressiv än fredlig. Han menar att det finns en marknadsliberal ideologi som ytterst hämtat argument för sin bild av den själviska människan från biologin. ”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fångar själva den evolutionära andan” - så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gecko i filmen Wall Street. de Wahl menar att det är en missvisande bild av vad forskningen har att säga om evolutionen och människan.

de Waal ser människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. de Waal är dock inte naiv och han har förstås sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta, inte genom att konkurrera.

Men ”Empatins tidsålder”? Titeln svär så fruktansvärt mot det vi bevittnat, när en iskall terrorist metodiskt avrättat människor, ungdomar, barn. Kanske kan vi förklara det som en politisk handling, utförd av en högerextremist besatt av sitt hat mot muslimer och vänsterrörelser. Men vardagspsykologiskt kommer vi aldrig att förstå denne mördare.

Handlingar av det här exempellösa slaget riskerar att stärka en syn på människan som är mycket pessimistisk. Så blev det efter massakern på Manhattan 2001. Dåvarande president Georg W Bush svarade med en hämnares oförsonliga språk. Bush föll tillbaka i en retorik så primitiv att många av oss tappade andan.

Ur kampen mot terrorismen steg en djupt pessimistisk världsbild fram. Politiskt kan man kalla den konservativ och högerpräglad. Praktiskt slutade den i förnedringsriterna i Abu Greib eller i järnburarna på Guantanamo. Och i den världsbilden – så långt från empatin man kan komma – har vi tvingats leva de senaste tio åren.

När terrorn exploderade i vår närhet kunde man frukta att den där konservativa världsbilden skulle sluta sig än hårdare om oss. Det fantastiska är emellertid att så verkar inte riktigt ha blivit fallet.

Den enda tröst som kommit ur denna människoslakt stavas nämligen just empati. Blomsterhaven på de norska torgen, minnesstunderna eller det medkännande uttrycket i ansiktena på människor som sitter och läser en artikel där någon överlevande från Utöva berättar om vad som hände – allt detta föder en paradoxal tröst mitt i tragedin. Vi är medkännande varelser, empatiska varelser. Och vi visar det. Och praktiskt taget alla människor, från höger till vänster, har imponerats av det sätt som den norske statsministern Jens Stoltenberg förmått hantera sorgen.

Från Stoltenberg har ingen hämndens retorik utgått, trots att han personligen var ett av målen för terroristens dödliga planer. Istället har han sagt att vi ska svara med mer öppenhet och mer demokrati.

Stoltenbergs ord och norska folkets reaktioner visar att det – trots allt – finns grund för en optimistisk syn på den art som dominerar planeten.

GÖRAN GREIDER