Få diagram bjuder läsaren på dystrare budskap än en statistisk sammanställning över antalet medlemskap i riksdagspartierna. Under de senaste trettio åren har partierna tappat drygt 80 procent – eller fem av sex – av sina medlemmar. För de flesta som leder en verksamhet som visar i närheten av motsvarande resultat skulle nog ordet "kris" lägga när till hands.

Intressant och skrämmande nog är det mest anmärkningsvärt inte den dramatiska minskningen i sig, utan att de politiska partierna inte verkar vara speciellt oroade. Partiernas ledningar verkar – domedagsprofetior till trots – knappt besvärade, utan bekväma i läget och glatt på väg till nästa presskonferens.

Och det är klart, backat av ett statligt partistöd med den runda summan 425 miljoner i systemet har de tomma bänkraderna – där medlemmar och ideellt engagerade en gång satt – gått att fylla ut med leende och applåderande tjänstemän. En verklighet på sina sätt så mycket enklare att hantera.

Till partiernas försvar går delar av förtvinandet att logiskt förklara. Att en lägre andel av befolkningen organiserar sig politiskt kan till och med ses som naturlig följd i takt med att välfärd och trygghet tilltar. Till viss del hittas nog förklaringar i att de berörda rörelserna utvecklat sina färdigheter i matematik de senaste årtiondena, alternativt att de helt enkelt börjat ransonera glädjekalkylerna och spar dem till de politiska förslagen istället för att slösa dem på medlemssiffrorna.

Det är tanken på alternativet som gör att medborgarnas underkännande av partierna skrämmer. Varje steg som tas från traditionellt medlemsburna partier är ett steg där avståndet mellan medborgare och politik ökar, tillika kliv mot mer nyckfulla och mer populistiska partier vars organiseringsarbete begränsas till att valla in röstboskapen lagom till valurnorna stänger.

Men mitt i denna dysterhet finns ljuspunkter. För hos de partipolitiska ungdomsförbunden verkar polletten trillat ner med insikten att partierna behöver fler medlemmar, och att en framtid där de med nöd och näppe kan fylla de egna förtroendemannaposterna aktivt måste motverkas. SSU, som i veckan håller kongress, samlar nu åter 10 000 medlemmar och när nyvalde förbundssekreteraren Ellinor Eriksson tar ton är första ordet som kommer över läpparna "folkrörelse". Även bland övriga partipolitiska ungdomsförbund märks vårvindar, rakare ryggar och att intresset för att organisera politiskt ökar bland landets unga.

Att de partipolitiska ungdomsförbunden vänder trenden är ett viktigt första steg i att återvitalisera partierna. Avgörandet står såklart till varje rörelse och dess medlemmar, men även stödstrukturerna bör ifrågasättas. Dagens ordning, där partierna trots misslyckande i kontakten med medborgarna ser tilltagande partistöd, centraliserar, cementerar och gör individen mindre viktig. Tidigare kulturminister Bengt Göransson har formulerat ett förslag som i sig borde skrämma varje partiledning, men som trots allt ligger väl i linje med regeringens syn på incitamentsystem; betala ut partistödet till lokalföreningarna. Partier ska vara beroende. Medlemsberoende men inte bidragsberoende.

GABRIEL EHRLING

Gabriel Ehrling är vikarierande ledarskribent på Örnsköldsviks Allehanda och Tidningen Ångermanland.