I dag är det fest. Modo hockey fyller 90 år och detta firas såklart med pompa och ståt i Fjällräven Center, Örnsköldsvik. Att hockeyn har stor betydelse för bygden råder det inget tvivel om, så även i de delar av Ångermanland där det är vanligare att hålla på ett hockeylag strax söder om landskapet... Förhoppningsvis blir uppslutningen mangrann till kvällens festligheter.

Hur underligt det än kan låta finns en nylig händelse i svensk politik som, sommardagar till trots, för tankarna till just svala ishallar och utvisningsbås. När Socialdemokraternas partiordförande Håkan Juholt gav sitt tal under Almedalsveckan i Visby valde han att använda sig av en spännande liknelse för att illustrera sina slutsatser:

– Det är dags för politiken att ta klivet ner från läktaren, sa Juholt till de applåderande skarorna.

Någon isolerad händelse var det inte frågan om. Inte tillfällig inspiration av att befinna sig omringad av Visbys ringmur, vilken ju till sin geometriska form liknar en hockeyrink, utan snarare en del i det som sedan Juholts tillträde är Socialdemokraternas huvudnummer. Nämligen att i skeptiska, misstänksamma och ofta rent utav planromantiska ordalag beskriva ”marknaden” som ett hot mot välfärden, syftandes i detta fall till valfrihet i välfärden, tillåtandet av icke-statliga huvudmän och påstådd avsaknad av reglering.

Juholts är tydlig med att valfrihet i välfärden är mer dåligt än bra. Med rimlig följd att, i större utsträckning än i dag, styra och kontrollera medborgarnas interaktion med offentligheten. Därtill verkar det vara regeringens fel och sak att åtgärda när bilfabriken går dåligt.

En tydlig poäng har Juholts liknelse. För precis som det finns flera sätt att spela hockey på finns flera sätt att prata politik. Det varierar ju också hur hårt domaren griper in i matchen, lite som det råder olika uppfattningar kring i vilken utsträckning politiker och politik ska ingripa i samhället och reglera dess utveckling. Alla som då och då går på hockey kan dra sig till minnes en match där domaren blåst alldeles för ofta – med stor irritation mellan lagen och tråkig underhållning för publiken som följd – eller varit för passiv och det hela lett till allmän brottningsmatch framför mål.

Juholts retorik andas vilja att såväl döma matchen, träna laget, agera general manager som att spela centern i förstafemman som tar alla tekningarna – på samma gång.

De flesta håller med om att samhället fungerar bättre, och hockeyn blir roligare, med förutsägbara lagar respektive regler. Att det är bättre att på förhand tydliggöra att för stora ingrepp i den personliga integriteten (interference), olovlig uppsägning (offside) och diskriminering på arbetsplatsen (misconduct eller slashing beroende på tilltag) ska undvikas samt att övertramp kan leda till rättslig påföljd (utvisning).

Men hårdare offentliga regleringar och spändare statliga tyglar är inte alltid svaret på samhällets utmaningar. Så länge det är tydligt hur långa matcherna är, när pucken går till icing och vilka tilltag som ger utvisning behöver inte staten spela alla roller och agera både uppdragsgivare, utförare och rättsskipare.

Skulle Juholt kommentera denna ledare hade han säkerligen med respektingivande och förmanande stämma påpekat att ”samhället är ingen hockeymatch”, likt han brukar vilja påpeka att "hans parti inte är något bolag”. Detta är riktigt, men ibland är hockey och politik inte alls så olika.

GABRIEL EHRLING