Med tre uttalade utmanare, däribland mycket populäre umeåbon Jonas Sjöstedt, är avgången nog lika mycket uttryck av självbevarelsedrift, och rädsla för nederlag framför allmän ridå, som aktiv önskan att lämna vidare till nya krafter.

Gudrun Schyman kunde med en tydlig jämställdhetsagenda förnya Vänsterpartiet och föra väljarnas tankar bort från det kommunistiska arvet, och till bilden av ett modernt socialistiskt parti. Framgångarna kulminerade i 1998-års succéval med 12 procent av väljarstödet. Därefter vek vinden, intresset för Vänstern minskade, Schyman gick och Ulla Hoffman installerades som en övergångslösning i jakten på en ny frälsare. Där stod den, efter många år som partisekreterare, erfarne politikern och hetlevrade debattören Lars Ohly.

Ohly bar inte endast med sig fabulerade fotbollsanekdoter (Ohly hävdade att han spelat fotboll med legendaren Nacka Skoglund), utan även långt grumligare bagage. Utöver att vid ett otal gånger ha uttalat stöd för kommunistiska diktaturer var det helt naturligt för Ohly att kalla sig kommunist. Den förvånade partiledaren fick som sig bör stark kritik av främst media, men även i de egna leden. Allra mest uppmärksammat var SVT Uppdrag gransknings serie om Ohlys bristande demokratisyn.

Några större framgångar blev det inte heller under Ohly ledning. Mona Sahlin ville initialt inte ha med Vänsterpartiet i det rödgröna samarbetet inför valet 2010, men tvingades efter påtryckningar från socialdemokratiska och fackliga led att motvilligt bjuda in en andra kavaljer till den i slutändan misslyckade dansen. Efter valförlusten lades skulden snabbt på den rödare kollegan.

Det är egentligen konstigt att det inte går bättre för Vänsterpartiet. Utöver att Sverige de senaste fem åren har haft en borgerlig regering har landet upplevt en global finanskris, med perioder av hög arbetslöshet som följd. Lägg därtill regelbunden medial rapportering om utförsäkringar, barnfattigdom och ökade inkomstskillnader, förvisso ofta i form av ytliga och ensidiga skildringar men likväl öppna mål för Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet står nu inför ett vägval. Antingen fortsätta den förnyelse Schyman inledde, åter utmana Socialdemokraterna och på nytt bli en på allvar betydelsefull del av det politiska samtalet. Eller fortsätta förtvina som en bakåtsträvande rörelse med drömmar om tider som få andra vill ha åter.

När Lars Ohly lämnar scenen under Vänsterpartiets kongress i januari sker det med all säkerhet – likt så många gånger förr – bredvid röda, vajande fanor. Förhoppningsvis tar en mer modern och mer relevant ledare upp arbetet.

GABRIEL EHRLING