I dagens ÖA på sidorna fyra och fem berättas om bakslag och uteblivna framgångar i arbetet att stärka Örnsköldsvik som studieort. Målsättningarna för "Campus Örnsköldsvik", som är en del av Örnsköldsviks kommuns satsning ”Världsklass 2015”, skrivs nu ner till att staden till år 2015 ska inrymma 1100 studenter jämfört med det tidigare målet 1500.

Även om för stor tilltro inte ska sättas till yviga och flummiga kommunala strategier, så är höga ambitioner inom detta område ytterst välkomna. Utvecklingspotentialen är stor och den resurs som eftergymnasiala utbildningar utgör, för att inte tala om inflyttningen av studenter, går knappats att överdriva.

För hela Norrlands är året 1965 en milstolpe. Det var då som Umeå universitet, landets femte i ordningen, slog upp portarna. Även om tongångarna i Härnösand, som också aspirerade på etableringen, var mindre muntra så var det en seger för hela Norrland att få ett universitet. Att en så vidsträckt och mångsidig region som Norrland ska kunna ge plats för universitetsstudier borde vara självklart, men det krävdes decennier av målmedvetet arbete innan drömmen slog in. För Umeås del räcker egentligen att titta på befolkningsutvecklingen för att konstatera universitetets betydelse. När beslut togs om etablering av universitetet år 1963 hade Umeå färre invånare än Örnsköldsvik... Universitetet har minst sagt inneburit en skjuts framåt.

Men även i Örnsköldsvik finns möjligheter till formell utbildning vid filialerna till Umeå universitet, Mittuniversitetet och vid utbildningarna inom ramen för yrkeshögskolan. Tyvärr har söktrycket inför höstens terminsstart varit svagt, med följd att flera utbildningar inom ramen för yrkeshögskolan får läggas ner. Antalet studenter kommer även fortsättningsvis ligga på ungefär 800, varav 100 distansstuderande som stadigvarande bor i Örnsköldsvik.

Loppet är dock långt ifrån kört, snarare är det nu det börjar på allvar. Och läget för att utveckla Örnsköldsvik som studiestad är bättre än på mycket länge. Tack vare universitetens spridning av filialer och den snart färdigställda Botniabanan skapas nya förutsättningar. Möjligheterna att bo i Örnsköldsvik och studera i Umeå eller Sundsvall kommer att bli allt bättre. Tåg efter tåg fullastat med studenter går varje dag mellan Stockholm och Uppsala (samt omvänt), en resa fullt jämförbar med en tur på Botniabanan. Därtill kommer möjligheter att höja kvaliteten på de lokala utbildningarna genom utbyte och delning av föreläsare och lärare med närliggande lärosäten.

För även en stad som saknar eget lärosäte har flera vägar framåt. Dels genom att locka till sig utbildningar som gör att kommunens unga människor kan stanna kvar för att utbilda sig för arbete på orten. Dels, och än mer spännande ur utvecklingssynpunkt, möjligheten att etablera tydligt nischade utbildningar med skarp anknytning till de industrier som verkar i närheten. Här ligger Örnsköldsviks kommun helt rätt med ambitionen att profilera staden som en plats för studier i naturvetenskap och teknik. Med Örnsköldsviks breda spektrum av industrier finns goda möjligheter till utbildningar med nära koppling till yrkesliv och företag. Sådana utbildningar är utan tvekan attraktiva.

Ska Örnsköldsvik ta kliv mot att bli en mer attraktiv studiestad krävs långt fler krafter än kommunens förvaltningar. Örnsköldsviks kommun kan dock helt riktigt spela en viktig roll som katalysator mellan näringsliv och akademi.

Varje nytt tillfälle till högre utbildning är helt klart ett steg närmare världsklass.

GABRIEL EHRLING