En gång i forntiden stod jag efter E4 en sen lördag natt mitt i vintern och liftade norrut. Jag hade varit i Göteborg på rockkonsert (kan det ha varit Black Sabbath?) och försökte ta mig hem.

Det var energikris i världen därför att oljestaterna trilskades med det bränsletörstande västerlandet. Sverige ransonerade bensin och inga vettiga människor var ute efter vägarna. Dårar lagrade bensin i badkaren och de rika köpte tankbilar för att ha i reserv om det blev riktigt allvarligt.

Det var kallt och jag minns att jag grunnade mycket över om det skulle bli så här i framtiden, att vi skulle tvingas gå. Jag insåg att bensin var bra att ha. Och tydligen inte var något självklarhet när allt kom omkring.

Det var lite ödsliga tankar som jag bollade med där jag stor och väntade på någon bil som skulle förbarma sig över en vinterfrusen hippie. Jag kunde se att folk satt i sina små stugor med TV-fladder och tända fönsterlampor. Jag förbannade dem som satt i värmen framför dumburken och lät sig sövas ner. Medan jag fick försöka stampa upp värmen lite.

Till slut kom det en bil och plockade upp mig. En bil som skulle hela vägen så jag kom icke ihjälfrusen hem till byn. Där vankades rykande het choklad med vispgrädde för den förlorade sonen.

Jag har sedan dess varit övertygad om att bensin faktiskt är bra att ha.

Och att vi nog inte fattar hur viktigt denna fantastiska energikälla varit för vårt välstånd. Och att olja dessutom är bra för en massa andra saker.

Nu är det inte så att oljan är på väg att ta slut. Den finns i rikliga mängder. Men däremot är det allt mer svårpumpad. Och allt mer efterfrågad.

En hel värld suktar efter det svarta guldet.

Det är exempelvis därför vi befinner oss i krig med Libyen. Visst, vi gillade inte diktatorn, men om han varit problemet så kunde han försvunnit för länge sedan. Nu är det emellertid så att slutspelet om oljan inletts, att denna råvara utgör, tillsammans med flera andra, fokus för världens makter som försöker att skaffa sig strategiskt övertag och säkra sina leveranser.

Tre frågor anmäler sig, och jag funderar över dem med minnet av köldens skakningar kvar i kroppen från den där gången i början av sjuttiotalet.

För det första: Är vi beredda på vad det innebär om bensinen aldrig mer blir billigare, utan gradvis kommer att stiga i pris? Vad tänker vi då offra för att ha råd att åka till ICA Supermarket och handla?

För det andra: Är vi beredda på att slåss om denna rara råvara i kamp med andra makter som också är ute efter att säkra sin energitillförsel? Ska vi skicka våra söner och döttrar till norra Afrika för att säkra leveranserna (och demokratin förstås)?

För det tredje: Tror vi att överheten kommer att fixa det där med energitillförseln, såväl till våra transporter som till TV-apparater och uppvärmning av huset? Eller är det här så allvarligt att vi kanske själva bör engagera oss för att säkra den tillgång av energi som gör att vi slipper stå efter en ödslig landsväg och vänta på att någon ska rädda oss?

Visst, våra förfäder klarade sig genom att svepa pälsen lite tätare kring sin kalla kropp, och lägga en pinne till på brasan. Men om vi vill att fjärrvärmen ska fortsätta att susa i rören och varje lönelördag vara en fanfar av spännande möbelbesök på Mio?

Stig-Björn Ljunggren