Politiker älskar att säga att saker och ting är rättvisa eller orättvisa; det är "orättvist" att de som arbetar betalar mindre i skatt än pensionärer, medan det kan vara "rättvist" att lönerna för vissa grupper höjs på bekostnad av andra.

Problemet är bara att rättvisebegreppet inte låter sig förklaras så enkelt.

För vissa kan rättvisa vara att alla får exakt lika mycket; lönerna ska vara exakt lika, alla ska betala lika mycket i skatt och inget får skilja sig åt mellan personer.

För andra är rättvisa att förutsättningarna är desamma; utfallen kan bli olika, men alla personer ska ha samma möjligheter.

Och kanske viktigast av allt: det råder delade meningar om vad syftet med rättvisan är. Är målet att uppnå en viss typ av samhälle? Är det meningen att ingen ska ha det bättre eller sämre än någon annan? Ska rättvisan utgå från individ eller kollektiv?

Trots detta vill politikerna prata om rättvisa i tid och otid. Det låter bra, det är positivt laddat och vem i hela världen skulle kunna propagera för något orättvist?

Ibland går det dock helt överstyr då politiker ska förklara vad som är rättvist och inte. De senaste veckorna har landstingets policy när det gäller insemination och provrörsbefruktning diskuterats sedan ett lesbiskt par anmält landstinget till Diskrimineringsombudsmannen. Detta på grund av att landstinget kräver att homosexuella par bekostar tre inseminationsförsök helt själva, till skillnad från heterosexuella par som inte behöver stå för samma kostnad.

Det är tydligen rättvist, i alla fall om man ska tro vissa borgerliga politiker.

På sin blogg skriver moderaten Kristoffer Brodin, ledamot i landstingsfullmäktige och hälso- och sjukvårdsnämnden, att "då lesbiska par, av biologiska skäl, inte kan försöka på naturlig väg måste de själva bekosta tre inseminationer innan landstinget bekostar en behandling. Kostnaden för inseminationerna ska motsvara tiden heterosexuella ska försöka på egen hand för att det ska bli någon sorts rättvisa".

Han får medhåll av Folkpartiets politiska sekreterare i landstinget, Sarah Karlsson, som på sin blogg skriver att "för mig är det en rättviseaspekt att väntetid för heterosexuella par ersätts med egenfinansierad insemination för lesbiska par".

Driver de med oss?

Både Brodin och Karlsson anser alltså att eftersom heterosexuella par måste försöka skaffa barn på egen hand i två-tre år innan man skrivs in vid landstinget, ja, då är det rättvist att straffa homosexuella par rent ekonomiskt. Homosexuella par får, med Brodins och Karlssons definition av rättvisebegreppet, stå sitt kast för att man inte kan försöka skaffa barn på vanligt sätt och betala. Annars blir det tydligen orättvist gentemot heterosexuella…

Hur och i vilken omfattning det offentliga ska hjälpa barnlösa par, oavsett sexuell läggning, är en mycket intressant debatt. Ska landstinget bekosta inseminationer och provrörsbefruktningar? Hur många försök ska det offentliga stå för? Ska par som redan har barn få hjälp att skaffa syskon? Frågorna är många och avvägningarna många gånger delikata.

Men att som företrädare för den majoritet som styr landstinget skriva att det är utifrån en tro på rättvisa som lesbiska par tvingas bekosta inseminationer själva – något de inte behöver i många andra landsting – det är minst sagt magstarkt.

Varför kan inte majoritetens företrädare visa lite ödmjukhet, erkänna att man – även i frågan om hjälp till barnlösa par – är sämst i klassen och förklara att man vill arbeta för förändring och förbättring?

Det vore bättre än att försöka försvara märkliga policybeslut med formuleringar som endast luktar oförståelse och förakt.

Anders Rönmark