Förra mandatperioden styrde regeringen, för ovanlighetens skull, i majoritet. Denna mandatperiod är vi tillbaka i vad kan betraktas som svenskt normalläge – en minoritetsregering som måste söka stöd i riksdagen.

Bilden av Sverige som en socialdemokratisk enpartistat tjänade sina kommunikativa syften. För det första antydde den att ett maktskifte vore önskvärt för demokratins skull, oberoende av vilket regeringsalternativ man egentligen föredrog. För det andra stärktes uppfattningen om alliansen som självklar och nödvändig.

På ena sidan en enväldig socialdemokratisk koloss, på andra sidan utmanarna, förnyarna. Att Göran Persson framstod som regeringstrött och i otakt med väljarkåren tjänade det upplägget utmärkt.

Men med tanke på att allianspartierna under långa perioder, och i en mängd olika frågor, samarbetat med Socialdemokraterna var bilden både felaktig och förenklad.

Bondeförbundet, senare Centerpartiet, var en mångårig samarbetspartner till Socialdemokraterna. FP och S har gjort upp i viktiga strukturfrågor. Moderaterna och Socialdemokraterna bildade länge gemensam front mot övriga riksdagspartier i asylpolitiken.

Och så sent som 1994 satt M, C, KD och FP i regering – alldeles utan SAP.

Men bortsett från det tillspetsade tonläget hade kampanjen vissa poänger. Socialdemokratin har präglat Sverige, inte bara genom riksdagsbeslut utan också genom folkrörelser, frivilligorganisationer och församlingar. Det faktum att LO-medlemmar så sent som 1987 blev kollektivanslutna till Socialdemokraterna är ett av många exempel på hur Sverige, staten och socialdemokratin bands samman. Syftet – att bygga det goda samhället genom den starka staten – överskuggade metoderna.

Frågan är var den magiska gränsen går. Hur länge kan och bör en liten grupp människor styra ett land, utan att det påverkar demokratins vitalitet negativt? Och hur ofta behöver en sådan grupp människor lämna makten, för att samla kraft och nya idéer?

I Danmark är de liberalkonservativa, efter att ha suttit vid makten sedan 2001, uppenbart sönderregerade. Den nuvarande regeringskonstellationen håller inte för ytterligare en mandatperiod. Det är en läxa Sverige bör lära. Även här kan behövas om inte ett maktskifte så åtminstone lite frisk luft i lokalerna.

I takt med att KD fortsätter sin kräftgång i opinionen ter det sig önskvärt att övriga allianspartier sträcker ut handen till MP.

Ida Thulin