Alla människor i vuxen ålder kommer nog ihåg vad de gjorde den 11 september 2001. Jag befann mig på tidningen Dagbladet i Sundsvall, där jag då arbetade som sportreporter, när en av kvällsredigerarna kom in till oss på sporten och berättade att "någon klantig jäkel har flugit in med ett flygplan i World Trade Center".

Trots att det är tio år sedan kommer jag ihåg den dagen som om det var i går. Jag minns hur knapphändig information förbyttes i totalt rykteskaos, hur tidningarnas nyhetssajter kraschade och CNN malde samma bilder om och om igen; bilder på flygplan som flög in i de berömda tvillingtornen och orsakade död och förödelse. Med ett öga på TV-apparaten, och ett ständigt klickande på ett par olika nyhetssajter – för tio år sedan var de inte lika många som i dag och långtifrån lika snabba – skulle en tidning göras. Och vad gör man som sportreporter på en lokaltidning en sådan dag? Inte så mycket. Det blev ett antal artiklar om inställda arrangemang och hur terrorattacken påverkade idrottsvärlden, och varje gång jag ringde någon idrottsledare var de första fem minuterna som en form av terapisamtal där det konstaterades att det som hänt var ofattbart…

Terrorattentat hade inträffat tidigare, på olika platser i världen, men aldrig någonsin ett sådant spektakulärt och symboliskt attentat som detta.

Tvillingtornen var inte bara en del av New Yorks siluett, de symboliserade också New Yorks och USA:s status som finansiellt centrum, och nu hade två kapade plan demolerat skyskraporna.

Pentagon var byggnaden där världens mäktigaste militärmakt huserade och nu stod den i brand efter att ytterligare ett kapat plan störtat där.

Och om inte en grupp modiga passagerare valt att göra motstånd på ett fjärde plan hade det kanske kraschat in i Vita huset eller den amerikanska kongressen, världens två största politiska maktcentra. Nu störtade just det planet på ett fält i Pennsylvania istället.

När det i morgon är tio år sedan attentaten i USA kommer minnesbilderna att skölja över oss. Världen förändrades för alltid den 11 september, och inte bara för alla familjer som miste nära och kära i de blodtörstiga attackerna på frihet, öppenhet och demokrati.

En sak är dock säker: terroristerna har inte vunnit.

Man kan argumentera för att USA:s ställning i världen försvagats på grund av terrorattentaten den 11 september och det berömda "war on terror" som Bush-administrationen därefter inledde; de impopulära krigen i Irak och Afghanistan har inte bara påverkat USA ur ett PR-perspektiv utan också kostat människoliv och enorma summor pengar. De utökade befogenheterna poliser och underrättelsetjänster fått för att kunna övervaka sina egna medborgare – något som skett i nästan alla länder – är så klart också en följd av det fruktansvärda som hände den 11 september.

Men terroristerna har inte vunnit.

Attacken i sig var en kortsiktig propagandaframgång för terrornätverket al-Qaida och dess ledare Usama bin Ladin, men terroristernas målsättningar har inte uppnåtts. Kapitalismen krossades inte, USA skrämdes inte bort från världspolitikens scen och den amerikanska närvaron i Mellanöstern är inte mindre i dag än då. Al-Qaida som organisation har också fått se sitt inflytande stadigt krympa och dess ledare bin Ladin har begravts på havets botten av den amerikanska militären.

Den våldsbejakande extremismen är dock inte besegrad och vi lär aldrig kunna säga att den, likt andra farsoter, är utrotad.

I onsdags deltog jag i ett mycket intressant seminarium anordnat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse på temat extremism. Forskare, statsråd, journalister och poliser diskuterade hur extremism ska motverkas, hur samhällen och stater bör agera och vad som får människor att använda våld för att försöka föra fram en galen politisk eller religiös agenda. Att sammanfatta en dags diskussioner och hundratals intressanta tankar låter sig icke göras på bara en tidningssida, men en sak alla var rörande överens om var faran med mytbildningen kring och okunskapen om extremister och deras drivkrafter.

Det är inte fattiga och outbildade människor som blir terrorledare. Flera av flygplanskaparna den 11 september hade akademiska examen och deras store förebild och ledare, Usama bin Ladin, var en mycket välbärgad man.

Ökat välstånd innebär heller inte att våldsbejakande extremister och fruktansvärda terrorhandlingar blir ett minne blott; om en hög levnadsstandard och utvecklade socialförsäkringssystem vore vaccin mot terrorattentat hade Västtyskland aldrig drabbats av terroristerna i Röda armé-fraktionen och Norge inte behövt lida som landet gjort nu i sommar.

Det är inte brist på utbildning eller pengar som leder fram till terrorattacker.

Det är extremistiska idéer som leder till våld, och sådana idéer kläcks och frodas både i bergsbyar i Afghanistan och i förorter till Oslo.

Precis som Säpos generaldirektör Anders Danielsson konstaterade under seminariet i onsdags är det dock inte en stats uppgift att förbjuda sådana förvridna idéer, utan att stoppa våldshandlingarna.

I ett öppet samhälle måste nämligen människor ha rätten att tänka och tycka vad de vill, oavsett hur galna dessa idéer ter sig. Om inte människor har den rätten är inte samhället så fritt och öppet som vi vill att det ska vara.

Det är när idéerna övergår i uppvigling, hot och våldshandlingar som staten måste kliva in. Det är när fundamentalister och politiska extremister hotar andra människors liv som polis och militär måste agera.

Terrorattentat, utförda av ensamma gärningsmän eller av större grupper, kommer tyvärr att inträffa även i framtiden. Kampen mot individer och organisationer som bejakar våldet (både som medel och mål) måste dock alltid fortgå, både i tal och i handling. Det är en delikat balansgång, där ändamålet inte får helga medlen och där demokratins försvarare inte får bli de som tummar på fri- och rättigheter i jakten på de människor som hotar friheten och öppenheten.

Låt oss hoppas att morgondagen blir en påminnelse om att terroristerna aldrig får segra.

Och att de definitivt inte gjorde det den där septemberdagen för tio år sedan.

Anders Rönmark