När två svenska journalister har tillfångatagits i Egypten upprepas det vanliga mönstret. Carl Bildt konstaterar kliniskt att UD har avrått från att resa i området, Ogaden, där Martin Schibbye och Johan Persson befann sig. De får med andra ord skylla sig själva.

UD gör det man ska för att hjälpa svenskarna i deras prekära situation.

Men några starka ord till de svenska journalisternas försvar kommer inte från Sveriges utrikesminister, trots att de två försökt dokumentera en region som kan vara utsatt för liknande övergrepp som Darfur. Det handlar om folkmord.

Den 7 juli (SVT Debatt) skrev Leo ‧Lagercrantz, tidigare bland annat debattredaktör på Expressen och en av grundarna till sajten Newsmill, om ”folkmordsmiljonären” Carl Bildt.

Kopplingen är naturligtvis Bildts samröre med det ifrågasatta bolaget Lundin Oil. Ett bolag som har verksamhet både i Darfur och Ogaden.

Men några skarpa frågor får inte Carl Bildt, trots att stora delar av journalistkåren är samlad tillsammans med honom i Almedalen, när svenskarna grips.

Få ifrågasätter att två journalister som ger sig in i ett område som Ogaden måste veta vad de gör. Det är farligt. Man gör det på egen risk. Men samtidigt är det viktigt att några vågar dokumentera det som sker. Hur befolkningen utsätts. Det är en del av journalistikens uppdrag.

Det är också därför det är extra upp‧rörande när en regim fängslar journalister. Sverige har redan det mångåriga fallet med Dawit Isaak. Ska vi få fler?

Carl Bildt får aldrig de svåra frågorna. Fler än Leo Lagercrantz bör naturligtvis fråga sig varför journalisterna inte gör sitt jobb i Almedalen, när Sveriges utrikesminister finns på plats.

Åsa Linderborg (Aftonbladet 12/7) konstaterar det alla vet. Lundin Oil, där Carl Bildt var styrelseledamot innan han blev utrikesminister, har utnyttjat inbördeskriget i Sudan till sin fördel. Man har samarbetat med en våldsam regim.

Kerstin Lundells bok ”Affärer i blod och olja” (Ordfront) skildrar också de byar i Etiopien som har bränts ner för att bereda plats för Lundins verksamhet.

Ingenting av detta tycks fastna på Carl Bildt, lika lite som hans optionsaffärer i Vostok Nafta. Han ger teflonpolitikern ett tydligt ansikte, nu när teflonskiktet på Fredrik Reinfeldt börjar krackelera.

Vi har en utrikesminister som glider omkring utan att vilja eller behöva svara på besvärande frågor. Som kommunicerar med omvärlden via sin blogg och twitter, men sällan eller aldrig ställer upp på reella utfrågningar eller debatter.

Gör han det kan han lugnt falla in i sina självsäkra överklassmanér och mästra såväl motdebattörer som journalister.

Längtan efter en utrikesminister som gör skillnad, som brinner för sitt uppdrag, som Anna Lindh eller Jan Eliasson, är stor.

Det fanns en tid då Sverige gjorde skillnad i utrikespolitiken.

Sverige har i dag en evigt resande och kommenterande utrikesminister. Men vad gör han åt själva uppdraget?