Det kan jag skriva i dag utan att chefredaktören ringer tryckeriet och stoppar texten, utan att polis eller militär knackar på min dörr i morgon bitti. Det kan jag skriva utan att regeringskansliet plötsligt bestämmer att den här tidningen inte får ges ut alternativt beordrar fram hyllningsartiklar om ”den store ledaren” på ledarplats.

”Här är friheten lite större”, för att stjäla Vellinges kommunslogan.

Det är en frihet som garanterar mig rätten att påpeka de brister jag tycker mig se i detta fantastiska land och hävda att det beror på det politiska styret.

Det är en frihet som grundas i att jag vet - inte tror utan vet - att den dag Fredrik Reinfeldt och hans regering förlorar makten i ett val så letar han upp några flyttlådor i Rosenbad och börjar packar sina grejer. Precis som Göran Persson gjorde före honom.

Visst gillar även svenska politiker makt, makt är nyckeln för att genomföra det man tror på, men de tänker inte låta spärra in eller döda människor för att behålla den. Faktum är att deras makt inte omfattar den möjligheten. Det har vi sett till.

När eritreansk polis knackade på svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks dörr i Asmara i Eritrea den där söndagsmorgonen den 23 september 2001 låg de flesta av oss och sov här hemma i Sverige.

Vaknade gjorde vi inte förrän många år senare.

En svensk journalist sitter sedan tio år inspärrad i ett helveteshål på 3 gånger 3 meter utan någon mänsklig kontakt med vare sig medfångar eller fångvaktare och i Sverige försöker utrikesdepartementet fortfarande lugna oss med att säga att de gör allt de kan.

Ta det lugnt bara, tyst diplomati fixar det här om det så tar ytterligare ett decennium! Men på tio år har vi inte kommit närmare en lösning.

Samtidigt hänger vissa fortfarande upp sig på att en svensk-eritrean faktiskt är just det, båda delarna. Han är inte svensk, säger de. Dessutom åkte han ju tillbaka frivilligt.

Det är sant. Dawit Isaak lämnade den relativa trygghet han och hans familj funnit i Göteborg för att tillsammans med några journalistkollegor ta ställning. De försökte starta en tidning och i den argumentera för ett demokratiskt Eritrea i ett land med endast statsägd media.

Det hade han förstås inte behövt göra. Den kampen kunde han ha överlåtit till nån annan. Han kunde ha gjort en ”Sverige under andra världskriget” och hävdat neutralitet, eller argumenterat för att han redan gjort sitt och nu tänkte slå sig till ro i Sverige.

Men hur hade världen sett ut om alla demokratikämpar gjort så?

”Brott mot statens säkerhet”, menade regimen att det upproriska tidningsmakeriet utgjorde. Men Dawit Isaak är inte dömd får någonting. Har aldrig ens ställts inför rätta. Han utmanade bara makten med det starkaste av allt: pennan. Och han förlorade.

Men bara första ronden. För nu har Sverige äntligen vaknat och får fanemej inte slumra i tio år till.