Världen kan tyckas upp- och nervänd.

När Robin Hood-skatten (eller Tobin-skatten, som den också kallas) nu är aktuell igen så drivs den av högerpolitiker som Frankrikes Nicolas Sarkozy och Tysklands Angela Merkel.

Men vi behöver bara se på Sverige för att få rätt perspektiv:

Moderaterna och Fredrik Reinfeldt är emot en skatt på finansiella transaktioner.

Det beror på, säger man, att skatten inte fungerar om bara EU-länderna inför den.

Men menar Reinfeldt och Borg att de annars är för en finansiell transaktionsskatt? Ingen av dem har, såvitt jag vet, påstått något sådant.

Idén att beskatta snabba rörelser på finansmarknaderna har ungefär fyrtio år på nacken. När den ursprungligen lanserades handlade det främst om stabiliteten på valutamarknaderna.

Tobin-skatten – namngiven efter den amerikanske ekonomiprofessorn och nobelpristagaren James Tobin – var tänkt att fungera som ”grus i maskineriet”, en broms på snabba affärer.

Skatt på till exempel 0,05 procent är negligerbart för en engångstransaktion, men kännbart vid upprepad handel.

Allra mest givetvis om köp och försäljning sker inom tiondelar av en sekund (vilket är fallet i den snabbt växande datoriserade handeln).

Det är också den handeln som skulle drabbas hårdast av en transaktionsskatt medan vanliga aktieaffärer och obligationsköp nästan inte påverkas alls.

När James Tobin presenterat sitt förslag hände egentligen ingenting. Det dröjde till 1990-talet innan hans tankar aktualiserades igen, då bland annat av Attac-rörelsen. Etablissemangen slog dock för det mesta dövörat till.

Efter finanskrisen 2008 har det anmärkningsvärda hänt att debatten om Robin Hood-skatten flyttat in i finrummen.

Bara det senaste året har ett antal länder sagt sig vara positiva till införande av en sådan skatt. Politikerna vill bromsa karusellen på finansmarknaderna, men ser naturligtvis också att finanstransaktioner är ett attraktivt nytt skatteobjekt.

I höstas presenterade EU-kommissionen ett konkret förslag med 0,01 procents skatt på de rörligaste finansprodukterna.

Motståndarna har i och för sig rätt i att en skatt bara kan bli riktigt effektiv om den gäller alla de stora finansiella aktörerna, det vill säga hela EU, USA och Schweiz.

Men EU-förslaget berör alla finansiella företag som gör affärer med EU-länder eller som har dotterföretag i EU-länder. Så helt enkelt blir det inte att komma undan beskattning även om finansföretagen skulle fly unionen.

Robin Hood-skatten är också en tydlig signal från medborgare och politiker till finansmarknaderna att en otyglad handel inte längre accepteras.

Det borde vara en central uppgift för svenska politiker att påverka fler länder att ställa upp på Tobin-skatten.

För regeringen Reinfeldt tycks det dock inte spela någon roll om karusellen på finansmarknaderna snurrar vidare med oförminskad kraft.

Peeter-Jaan Kask