Stefan Löfvens telefonsamtal till mamma i Undrom utanför Sollefteå i onsdags kväll tvingade Socialdemokraternas verkställande utskott att flytta fram sin pressträff.

Mamma kunde nämligen inte hålla tyst när lokaltidningen ringde.

För den breda allmänheten var reaktionen på Löfven inte helt olik den på Håkan Juholt i mars i fjol: ’Okej, jag känner typ igen honom men kan inte riktigt placera honom.’

I politiska och fackliga kretsar är dock Löfven allt annat än obekant och det är inte första gången det spekuleras om IF Metall-ordföranden som suttit i Socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott i fem år var redo för partipolitiskt uppdrag.

Hans allra första. Och det allra största.

Visst var det ändå otippat. Men också välkommet.

Precis som Juholt för han något nytt till bordet. Till skillnad från Juholt är det allt annat än den yvighet som skulle kosta Juholt partiledarposten efter bara tio månader.

Alla utsagor från politiker, fackliga kollegor och privata vänner säger nämligen precis samma sak: Stefan är nån man kan lita på, en lågmäld och stabil ledartyp.

En sån som partiet behöver just nu uppenbarligen.

Men ett varningens finger måste ändå höjas. Visst blev det många positiva reaktioner från socialdemokrater över hela landet. Men långt in på kvällen var det fortfarande märkbart tyst bland sossar i de partidistrikt som i förra veckan slutligen fällde Juholt. Hur ska det tolkas?

Nåväl, väljs Stefan Löfven nu av partistyrelsen i morgon blir han också Socialdemokraternas första partiordförande från facket. Kanske den första ordföranden ur den riktiga arbetarklassen.

Det är ju 2012 egentligen helt absurt. Inte minst som politiska experter talar om hur en ny s-ledare måste fajtas i första hand med Vänstern och Miljöpartiet om att inte bara locka tillbaka traditionella röda väljargrupper utan även vinna över en växande medelklass.

Vad har en metallarbetare att komma med då? Kommentarer från om hans bakgrund som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik färgades i går av både beundran men också lite hånfullhet från olika läger.

Men även det talar till Löfvens favör. Det nya ”arbetarpartiet” Moderaterna kan onekligen få det mycket svårare att konkurrera med en kille som har förstahandserfarenhet av att vara och företräda just arbetare.

Sedan dras även Löfven av vissa hårt kritiserade beslut, beslut han fattat i egenskap av IF Metall-ordförande som han inte kunnat fatta som S-ledare.

Motståndet mot LO:s kvinnopotter är en sån som fick Vänsterpartiets förra partiledare Gudrun Schyman att igår orättvist hävda att Löfven ”säger nej till kvinnors krav på rättvisa löner”. Uppgörelsen med arbetsgivarsidan 2009 där han gick med på sänkta arbetstider och löner för industriarbetarna för att slippa uppsägningar är en annan.

Den pragmatiske Löfven gjorde nog snarast vad han trodde var bäst för sina medlemmar. Och nu gör han det igen.