Den största politiska utmaningen är att människor ska känna sig fria och självständiga, som är en förutsättning för demokratin. Att ha ett jobb är ett sätt att känna självständighet.

I torsdags kväll såg jag Dokument inifrån på tv. Det handlade om ”De oförsäkrade”, om svårigheten att få en arbetsskadan godkänd.

Programmet handlade om arbetare som på grund av arbetet de utför på sin arbetsplats drabbas av stora fysiska besvär och problemet beskrivs som att kvinnor inte tas på lika stort allvar som männen. Kvinnors arbetsskador ifrågasätts på ett helt annat sätt och betydligt färre kvinnor än män får sina arbetsskador godkända.

Då ska man komma ihåg att alla löntagare på arbetsmarknaden, oavsett kön, varje månad avsätter en del av lönen till en arbetsskadeförsäkring.

I år har regeringen bestämt att denna avgift, och inte skatt som en del tror, ska halveras. Anledningen är att avgiften inte används fullt ut till det avsedda ändamålet, arbetsskadeförsäkring, och systemet anses därför överfinansierat.

Det låter enkelt: alla löntagare bidrar med en avgift på sin lön för att omfattas av en försäkring om de skulle råka illa ut på sitt jobb. Det blir desto krångligare när man – ja eller snarare kvinna - faktiskt behöver försäkringen.

När en byggnadsarbetare ska få en arbetsskada beviljad då är det inte relevant om han grejat och donat på sin sommarstuga på fritiden. Helt riktigt, byggnadsarbetarna är proffs på området och risken att skada sig vid sommarstugebygget är mindre än om en psykolog skulle göra samma sak.

Det är förhållandet som rått på arbetsplatsen som är och ska vara grunden för bedömningen om arbetsskada.

Då är det väl underligt att när en undersköterska, hemtjänstbiträde eller andra yrkesgrupper inom vården inte beviljas arbetsskador så kan det hänvisas till att de exempelvis haft en sjuk närstående, och att ryggbesvären eller förslitningsskadorna kan ha uppstått på hemmaplan.

Vi talar om samma yrkesproffs som i sin yrkesutövning har arbetsuppgifter som omfattar att vårda en sjuk eller gammal människa. Men när det nu gäller ett kvinnodominerat yrke hänvisas det till andra förklaringar bakom arbetsskadan, som vad hon gör på sin fritid.

Med ett sådant resonemang skulle man kunna avfärda arbetsskadeansökningar från en lastbilschaufför som kör personbil på fritiden, en kontorist som sitter framför dator hemma, en sjöman som har en båt och så vidare…

Men detta handlar om lågavlönade kvinnor som man avfärdar med att de nog dragit på sig besvären hemma och inte på jobbet.

Så kan regeringen inkassera överskottet i arbetsskadeförsäkringen som en vinst att lägga på annat än det från början var tänkt att betala för.

Vi måste återgå till grunden och fråga oss själva varför det finns en arbetsskadeförsäkring och vem som är bäst på att ansvara för att den också fungerar som en försäkring.

Det är ett problem som vi socialdemokrater tillsammans med fackliga organisationer måste hitta lösningar på för att skapa en säkrare försäkring för alla arbetstagare oavsett kön och branschtillhörighet.

Jasenko Omanovic