Ordet som dyker upp i huvudet när utbildningsminister Jan Björklund samma vecka som Fredrik Reinfeldt uppmanar oss att överväga jobb till 75 år presenterar sitt nya yrkesgymnasieförslag är "tajming".

Tajming även då s-riksdagsledamoten Eva Sonidsson i sin krönika i dag skriver om låga svenska utbildningsambitioner. När Sonidsson skrev sin text hade Björklund inte hunnit få med det senaste: en ytterligare sänkt ambitionsribba inom yrkesutbildningen. Annars hade hon väl exploderat.

Björklund menar nu att regeringens misslyckande med att stoppa avhoppen från gymnasieskolan ska hindras genom att erbjuda ett- eller tvååriga yrkesprogram där inte bara vissa utan alla teoretiska ämnen är bortplockade, riktade till tonåringar som enligt ministern ”saknar förutsättningar” att ta sig igenom dagens program.

En förlängning av de sänkta ambitioner som regeringen redan infört i yrkesutbildningen som inneburit att högskolebehörigheten slopats.

”Alla har inte läshuvud”, används som samma argument här. Sänk ribban för dem som inte kan. Lägg den platt på backen för trötta elever att snubbla över för all del. Men tro inte att ni gör dem nån tjänst.

Efter den superkorta yrkesutbildningen menar alltså utbildningsministern ändå att ungdomarna kommer att vara eftertraktade på arbetsmarknaden.

– När man har ett yrkeskunskapsbevis så finns det yrken i Sverige där man har tillräckliga kunskaper för att jobba, förklarar Jan Björklund.

Jo, men om det finns andra som har bättre kunskaper för att göra samma jobb och konkurrerar om samma tjänst då? Räcker då Folkpartiets inställning att ungdomar kan jobba för 75 procent av lägstalönen? Till hur låg lön ska outbildade tonåringar erbjuda sina tjänster på arbetsmarknaden? Och räcker det?

Några år efter att de tvååriga gymnasieutbildningarna blev treåriga under 90-talet, talade jag med lärare vid industriprogrammen på några bruksorter i Örebro län och med företagen som förväntades ge dem först praktik och sen en anställning.

Orkade eleverna med ett år till? Var de anställningsbara för att jobba ”på golvet” inom svensk industri efter att ha gått utbildningen?

Jo då, visst var de väl anställningsbara, menade arbetsledarna på exempelvis ABB och Bofors. Men själva skulle de inte anställa dem. Det fanns ett bättre utbud arbetskraft, elever från den fyraåriga tekniska linjen som inte bara hade ett års studieövertag utan även och mer teoretisk inriktning. Det var den inriktningen, sa industriföretagen, de gärna ville ha. Även om den inte var nödvändig för jobbet.

Varför pruta med kraven om det finns arbetssökanden som kan leva upp till dem, helt enkelt.

Är det nån som tror att den inställningen förändrats speciellt mycket det senaste decenniet? Att företag som söker arbetskraft sänkt sin ribba på samma sätt som regeringen, ens inom den servicesektor som Björklund tänkt sig att de tusentals tonåringar som han menar saknar förutsättningar att klara ens ett praktiskt gymnasieprogram ska jobba inom.

Här blir ju Reinfeldts pensionsutspel intressant. Vilket jobb inom servicesektorn som en sjuttonåring utan utbildning kan få orkar man jobba med under ett helt yrkesliv? Vilken pension kan man tjäna in?

När TT frågar ett par 16-åringar som läser till frisör tycker de att ”det vore asskönt att slippa andra ämnen” och hänvisar till att ”det alltid finns komvux” om de skulle ångra sig.

Men det gör det ju faktiskt inte. Regeringen har redan gjort stora nedskärningar på vuxenutbildningen. Vem vet vad som finns kvar om några år eller längre fram när 16-åringarnas axlar gett upp bakom frisörstolen.