I ett besynnerligt debattinlägg för några månader sedan, argumenterade en liberal debattör att de svenska arbetarna haft det bättre om inte arbetarrörelsen existerat.

Debattörens tes är att Sveriges arbetare fått bättre arbetsvillkor och löner och att en välfärdsstat växt fram även utan Socialdemokraterna. Detta eftersom ”alla industrialiserade länder i Västeuropa idag är generella välfärdsstater”. Som om rättvisa villkor växer fram organiskt utan att nån kämpar för dem.

Läser man regeringens utrikespolitiska deklaration kan man lätt få för sig att regeringen och utrikesminister Carl Bildt (M) resonerar på liknande sätt.

Världen lär bli bättre, fredligare – och det utan att Sverige egentligen behöver kämpa så mycket för det eller ta till tuffa ställningstaganden.

Det är väl få som kan ha några större invändningar på vad som står i den fjortonsidiga deklarationen och kanske är det problemet att vi nöjer oss med att hänvisa till det som blivit lite bättre sen sist, framhålla att Sverige föredrar fred framför krig och morrar lite på de mest uppenbara skurkarna.

Det är precis i enlighet med Fredrik Reinfeldts instruktioner till partikamraterna på höstens partistämma att se upp med visioner. Såna ska man inte ha.

Visioner kräver att man vågar sticka ut hakan. Riskera att nån blir förbannad. Riskera nederlag.

En utrikesminister som ser varje utrikespolitisk deklaration som en jobbansökan till ett diplomatiskt toppjobb i framtiden vågar inte det. Inte heller övriga regeringen.

Jo förresten, Folkpartiet vågar. Det ska de ha kredd för.

FP har en utrikespolitisk linje som är fullständigt galen. De vill exempelvis att Sverige ska gå över till euro, att vi ska gå med i Nato, att vi ska militarisera Gotland som skydd mot ryssarna. De har inte stöd av något annat parti att driva dessa frågor och de har en massiv folklig opinion emot sig, men kör på ändå. Galet – men coolt.

Carl Bildt har till och med svårt att låta Sverige erkänna Palestina som stat trots att det finns en riksdagsmajoritet som ställer sig bakom detta. I debatten hänvisade han till kriterier som inte uppfyllts, bara för att vid den efterföljande pressträffen erkänna att både Kroatien och Kosovo godkänts innan samma kriterier var uppfyllda.

Som Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin framhöll, skulle ett svenskt erkännande av Palestina vara en signal till Israel om att världen inte tänker acceptera att israelerna ställer sig i vägen för en tvåstatslösning med Palestina och Israel sida vid sida.

Kanske en liten, men ack så viktig, signal.

Sverige måste sluta slänga bort alla chanser att ta en opinionsbildande roll i stora utrikespolitiska frågor. Sluta hänvisa till att vi står bakom EU- eller FN-linjerna och istället ha ambitionen att vara med och styra upp vilka linjer det ska vara.