Det kom nya alarmerande arbetslöshetssiffror i förra veckan. I slutet av januari var 405 000 arbetslösa och det motsvarar 8,7 procent av arbetskraften. Ännu mer skrämmande är att långtidsarbetslösheten biter sig fast, särskilt bland unga människor.

Antalet som varit arbetslösa längre än två år ökar stadigt. När Reinfeldt tog över regeringsmakten 2006 var de knappt 28 000. I dag är de 68 000. Vad den långa tiden utanför arbetsgemenskapen innebär är inte svårt att föreställa sig.

Utöver ekonomisk misär skapas också dåligt självförtroende och skamkänslor. I takt med att arbetslösheten ökar blir det ännu svårare för de som står längst bak i kön att få ett jobb.

Näringsminister Annie Lööf passar på att lansera Centerpartiets gamla förslag som botemedel. Men det finns dåligt med belägg för att uppriven anställningstrygghet och lägre ingångslöner skulle ge många nya jobb.

Nej, det som krävs är dels utbildning för de arbetslösa, dels offensiva offentliga satsningar för att bygga landet starkare. En del av statens överskott kunde användas för att rusta upp och bygga ut järnvägen eller få igång bostadsbyggandet på bred front. I stället för att betala av på statsskulden kunde arbetslösa anställas i vården och omsorgen, som varje dag vittnar om bristande resurser.

Dagens siffror vittnar om massarbetslöshet, men regeringen föredrar att slå sig för bröstet och tala om framgångar på arbetsmarknaden. Finansminister Anders Borg ser ingen anledning till nya åtgärder efter förra veckans dystra siffror.

– Sysselsättningen har ökat kraftigt de senaste åren och arbetslösheten har sjunkit, hävdar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström gång på gång, men det är en hemsnickrad verklighetsbeskrivning fjärran från den internationellt vedertagna.

Visserligen är 200 000 fler i arbete i dag än det var när regeringen tillträdde 2006. Men befolkningen i arbetsför ålder har ökat ännu mer under de gångna åren och sysselsättningsgraden har därför sjunkit från 66,1 till 65,8 procent.

Antalet människor som önskar ett jobb, men inte kan få det har därför ökat. Det är fakta som inte går att bortförklara, även om Engström försöker hävda att det inte är så farligt.

Men att det ser värre ut i andra länder är ingen ursäkt för att den svenska arbetsmarknadspolitiken har misslyckats. Länder som Norge, Nederländerna, Österrike och Schweiz har klarat kampen mot arbetslösheten betydligt bättre.

Moderaternas pr-minister Per Schlingmann har varit framgångsrik med att omforma språket, men någon gång borde hans blå dunster och lögner genomskådas. Det verkliga ”utanförskapet” har inte minskat under den borgerliga regeringen, även om spindoktor Schlingmann ständigt hävdar det.

Peter Franke