Aftonbladet avslöjar i en granskning att av nästan 9000 aktiva nämndemän, lekmännen som tillsammans med domare dömer i domstol, har 25 stycken dömts för ett brott.

Aftonbladet rasar som bara en kvällstidning kan och menar att detta rimligen måste strida emot Domstolsverkets regler som säger att nämndemännen ska vara ”extra goda förebilder i fråga om allmän laglydnad” för att rättssystemet ska uppfattas som trovärdigt.

Enligt en några år gammal rapport från Brottsförebyggande rådet är 6,3 procent av befolkningen registrerade för brott av något slag.

Hade samma andel gällt nämndemannaorganisationen borde de 25 personerna som nu upprör Aftonbladet alltså vara långt över 500. Nämndemännen är alltså redan i dag rätt mycket mer laglydiga än gemene man.

Men frågan är förstås inte irrelevant för det. Inte minst som det inte verkar finnas någon kontroll eller mer detaljerade villkor än just detta om att vara ”extra goda förebilder i fråga om allmän laglydnad”.

Var går gränsen? Dras den med hänsyn till brottets karaktär, till upprepad brottslighet eller hur lång tid som passerats sedan brottet begicks?

Vissa menar nu att det rimliga vore att potentiella nämndemän måste visa upp utdrag ur belastningsregistret innan de kan tillträda. Samtidigt uppstår ju inte personerna på dessa uppdrag ur tomma intet. De nomineras och väljs av en större grupp människor.

Ett filter eller en ”nämndemannamönstring” som uppenbarligen fungerar riktigt bra med tanke på att så få av totalt närmare 9000 dömts för brott.

Intressant nog är det säkerligen fortfarande så att en majoritet, även efter Aftonbladets stora granskning, som tycker att det är ett större problem att nämndemännen väljs politiskt än att några av dem kört rattfulla.

Den frågan aktualiserades så sent som vid nyår och tenderar att dyka upp med några års mellanrum. Och det finns poäng med det. Rättsystemet måste uppfattas som både säkert och modernt. Då måste det alltid finnas en diskussion om huruvida brister i dagens system kan undvikas genom att byta ut systemet.

Nämndemannaorganisationen har länge vilat på uppfattningen att förtroendet för rättssamhället ökar med insyn. Det finns de som inte håller med om det heller, men ännu fler som tycker att det huvudsakliga problemet med nämndemannasystemet är att det verkar göra rättsskipning till en politisk fråga genom att låta partierna nominera nämndemännen.

Detta handlar mindre om partipolitik och mer om att de politiska partierna är lokalt bättre förankrade och representerar en sån bredd i alla samhällsskikt på ett sätt ingen annan organisation kan matcha.

Så om inte partierna gör ”mönstringen”, vilka ska då göra urvalet? Eller är poängen att nämndemannaorganisationen helt ska läggas ner? Vad kommer då i dess ställe: ett jurysystem som i exempelvis USA eller att den demokratiska insynen slopas helt där rättsskipningen överlåts till ”objektiva” juristproffs?

Inte heller dessa system saknar brister. Brister som spontant känns större än de som skulle försvinna om nämndemännen försvann.