Ändå kan jag inte låta bli att dra mitt strå till den lilla stacken. Jag fascineras av frågan, även fast jag faktiskt inte riktigt har bestämt mig för vad jag tycker.

Jag läser om ett par vars barn uppfostras könsneutralt. De tilltalas hen, vid sidan av sina relativt könsneutrala namn. De kläs i neutrala kläder och deras omgivning vet inte om huruvida de är flickor eller pojkar. De är helt enkelt Sasha och Nikki.

Sasha och Nikkis föräldrar är väldigt noga med att barnen inte ska behöva begränsas av att tillhöra ett kön, de menar att det är viktigt att de har en bred grund och att de kan välja vad de vill oavsett vilket kön de råkar vara. Därför vet inte vänner till familjen vilket kön deras nära har.

En del av mig tycker att det känns väldigt konstigt. Som att man ska skämmas för sitt kön, gömma undan det och glömma att man är pojke eller flicka. En annan del av mig blir otroligt fascinerad av att omgivningen tycker att det är provocerande och svårt att tilltala en människa de inte vet könet på.

För även om jag förmodligen inte skulle göra samma sak som Sasha och Nikkis föräldrar, så är det spännande att vi generellt sett har väldigt svårt att förhålla oss till könsneutrala människor. Om vi inte vet om det är en man eller en kvinna vi pratar med så vet vi inte hur vi ska prata.

Bara det gör att jag kan känna att vi lägger alldeles för stor vikt vid våra kön. Om jag inte visste att min kollega var en kvinna, skulle jag då inte kunna föra en normal konversation med henne. Eller honom?

Är jag så banal att jag förlitar hela min kommunikation på kön? Jag vill inte tro det, eftersom jag utan problem kan prata med en grupp människor av olika kön. Men då kanske jag kommunicerar på ett annat plan?

Det kommer att dröja innan jag använder mig av en mening som: ”Nej, hen är tyvärr inte här idag. Hen är ledig”. Min dröm är att man inte ska behöva dölja vilket kön man tillhör, utan att man kan leva precis som den man är och att könen är jämställda.

Jag vet, det låter som en hemskt uttjatad klyscha som man börjar bli riktigt trött på. Men den är viktig.

Jag har inga problem med att ha ett könsneutralt namn, och jag vill inte klä mig enbart i rosablommiga klänningar. Men jag vill inte heller dölja min kropp eller sätta på mig gröna och gula kläder för att folk ska behandla mig rätt.

Jag tror att man undviker själva problemet om man börjar jobba med hen-uttrycket. Som att medicinera ett symptom istället för själva sjukdomen. Jag gillar det inte.

Jag kan visserligen sympatisera delvis med Sasha och Nikkis föräldrar, eftersom det är svårt att ändra ett samhälle helt själv. Men visst är det väl lite sorgligt att man måste dölja en del av den man är, för att kunna behandlas jämställt.

Så jag tänker fortsätta slita på den där klyschan. Den om att det inte ska spela någon roll vem jag är, hur jag ser ut eller vilket kön jag har. Det som ska spela roll är hur jag beter mig, vad jag säger och hur jag lever mitt liv gentemot andra.