På morgonen av årsdagen av terrordåden i USA 2001 skickade den amerikanska ambassaden i Kairo ut ett uttalande där man, med anledning av att en amerikansk anti-islamsk film uppmärksammats i landets nyhetssändningar, fördömde ansträngningarna av ”missriktade individer att såra muslimer” och ”missbrukar den universella rätten till yttrandefrihet till att såra andras religiösa övertygelser”.

Senare under dagen samlades ändå tusentals protestanter utanför ambassaden och stormade efter några timmar området och rev ned den hissade amerikanska flaggan.

Ungefär samtidigt i grannlandet Libyen utsattes även den amerikanska ambassaden där för upprepade och mer våldsamma attacker som ledde till att fyra ur personalen, inklusive ambassadören Chris Stevens, omkom.

Men det som kom att dominera diskussionen i USA i flera dagar efter dessa hemska händelser blev ändå det där uttalandet.

”Det är skamligt att Obama-administrationens första reaktion inte var att fördöma attackerna på våra diplomatiska beskickningar, utan att sympatisera med dem som låg bakom attackerna”, var den första reaktionen från den republikanska presidentkandidaten Mitt Romney.

Vad Romney och hans lag missat var att ambassadens uttalande inte kom efter utan före stormningen. Innan något hänt.

Ett försök att gjuta olja på vågorna i en väldigt upphettad situation på ett väldigt speciellt datum i en stad och i ett land där upphettade situationer kan spåra ur i våld om religiösa extremister förmår egga sina följare.

Och eftersom det är valår och något av det värsta en presidentkandidat kan göra är att verka vara en ”flippfloppare”, nån som ändrar åsikter kors och tvärs, tvingades Romney stå fast vid sitt uttalande även när händelseförloppet stod klart.

”Den som inte står upp för något kommer att falla för allt”, konstaterade en av de amerikanska unionsfäderna Alexander Hamilton redan på 1700-talet.

Ska man som demokratiskt sinnad person välja en sak att stå upp för är onekligen yttrandefrihet ett bra ställe att börja. Inte minst för att den ständigt utmanar oss att acceptera oliktänkare, utmanar oss att försvara rätten för även de vars åsikter vi avskyr, att höras.

Den 11 september är sedan elva år datumet då detta försvar på många ställen i världen ställs på sin spets. Yttrandefrihet i form av terrorjubel eller muslimhetsande är verkligen inte lättsmält.

I Sverige har vi i fem år levt med efterdyningarna av konstnären Lars Vilks rondellhundsprovokation och inte ens här i världens mest sekulariserade land förmår alla, inte ens demokratins mest självklara försvarare, ställa sig bakom Vilks självklara rätt till yttrandefrihet till hundra procent.

Om man bara använder yttrandefriheten för att kränkas: ska den då verkligen vara absolut, ska den alltid försvaras, har till och med statsråd frågat sig.

Det ska den.

Men att som exempelvis Romney tvinga personer under hot mot sina liv att gå i bräschen för det försvaret medan man själv sitter tryggt hemma är rätt ofräscht. Speciellt som Romneys yttrandefrihetsförsvar verkar vara tämligen enkelriktat.

Susanne Sjöstedt