Nere i Norrköping har Mathias Sundin (FP) redan börjat knacka dörr. Oppositionsrådet Sundin, som är en principfast liberal och en av de absolut bästa unga politikerna vi har i landet, har bestämt sig för att lämna kommunpolitiken och satsa på riksdagen. På sin väg dit ska Sundin ”slå svenskt rekord i dörrknackning” och besöka 10 000 hushåll. I går kväll var han enligt sin blogg uppe i nästan 1600.

I Stockholm har den kände debattören Johnny Munkhammar redan inlett sin personvalskampanj med debattskrifter och filmer på Youtube, och snart lär nog Maria Abrahamsson också börja producera eget kampanjmaterial. Abrahamsson lämnade för en kort tid sedan sitt arbete som ledarskribent på Svenska Dagbladet för att kunna satsa tid och kraft på att bli riksdagsledamot för Moderaterna 2010, precis som Munkhammar.

Vad har dessa tre gemensamt?

De är alla skarpa debattörer med starka ”varumärken” – och de har insett att valrörelsen börjar tidigt.

Ett visst mått av personval finns inbyggt i det svenska valsystemet, men det krävs en ordentlig insats för att en kandidat ska kryssa sig in i riksdagen om denne blivit placerad långt ner på listan. Det är, vilket säger sig självt, betydligt enklare för en person att komma in i riksdagen om partiet placerat honom eller henne på valbar plats redan från början.

Färgstarka kandidater som Sundin, Munkhammar och Abrahamsson kan dock inte lita på att en stämma ser deras potential och utformar listan efter kvalitet och kompetens; det finns en stark tradition i de svenska partierna att belöna lång och trogen tjänst, och låta det väga tyngre än politisk skicklighet och lyskraft. Tråkigt, men sant.

Ett bra resultat i ett provval är heller inte alltid en garant för att hamna på valbar plats. I Moderaternas provval inför Europaparlamentsvalet blev exempelvis Christofer Fjellner och Anna Maria Corazza Bildt tvåa och trea. På den slutgiltiga listan till valet blev de dock placerade trea respektive åtta, och Corazza Bildt fick arbeta ordentligt för att kryssa sig in i parlamentet.

Den politiker som verkligen vill vara säker på att både få sitt parti bakom sig och tidigt göra sig ett namn ute bland väljarna bör alltså starta tidigt. Att nya kandidater redan nu börjar presentera sig för väljarna är också något som bör applåderas ur ett demokratiskt perspektiv. Det klagas ofta på att politiker är för dåliga på att träffa människorna de representerar och att avståndet mellan folkvald och väljare är alldeles för långt. Om en politiker, likt Mathias Sundin, besöker 10 000 hushåll inför ett val minskar dock det avståndet betydligt…

Har då några intressanta kampanjer kommit igång här uppe i Ångermanland?

Nej, är väl det enkla svaret.

Visst smids det väl planer och pratas inom partierna, men vi har inte sett några nya ångermanländska politiker gå ut för att träffa väljare och kämpa för att göra sig ett namn ute i stugorna.

Inte än, i alla fall.

Detta trots att Västernorrland kommer att mista minst ett mandat i nästa val, vilket innebär att det blir färre platser att kämpa om.

Och trots att bland annat Socialdemokraternas Agneta Lundberg och Hans Stenberg aviserat att de inte ställer upp för omval, vilket bäddar för nya namn på riksdagslistorna.

Men här i Ångermanland är lojaliteten mot partierna stor och att bedriva personvalskampanj betraktas nästan som någonting fult. Det är synd.

Vi behöver fler politiker som profilerar sig, som vågar gå sina egna vägar och utmana sina egna partier; en politiker som tidigt börjar kampanja kan ”tvinga” sitt parti att placera honom eller henne högt på en lista till riksdagen.

Och vi kan väl alla enas om att beslutet om hur valsedlarna ska se ut, och vilka som ska väljas, är alldeles för viktigt för att läggas på partiombudsmän och stämmoombud.

Anders Rönmark