Med jämna mellanrum dyker den upp: diskussionen om lärarnas arbetstid.

I den kommande avtalsrörelsen kommer Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) att hårt driva frågan om att ge rektorerna utökad bestämmanderätt över lärarnas arbetstid och i vissa kommuner, bland annat Sundsvall, har politiker argumenterat för att alla lärare ska vara på plats i skolan 40 timmar i veckan.

För en del politiker och debattörer tycks det vara oerhört känsligt att lärare arbetar 45 timmar i veckan och får kompledigt i samband med semestern på sommaren. Upprördheten grundar sig dock oftast på rena missförstånd när det gäller lärarnas arbetstid, eller ren okunskap om hur skolan är uppbyggd och arbetet där bedrivs.

Lärarna har för mycket semester, sägs det. Lärarna är för lite i skolan, hävdas det. Rektorerna får inte styra lärarnas arbetstid, påstås det.

Var ska vi börja?

För det första har lärarna ett avtal om att de ska jobba heltid, 1767 timmar per år, och har inte, som personer utan hum om hur skolan fungerar brukar slänga ur sig, ett långt ”sommarlov” plus väl tilltagna ledigheter vid olika högtider. Lärarkåren har 45 timmar långa arbetsveckor och arbetar ihop till sina lediga dagar, precis som andra yrkesgrupper som arbetar mer än de ”normala” 40 timmarna i veckan.

För det andra är inte lärarna för lite i skolan. Det är sant att lärarna inte behöver vara fysiskt på plats i skolbyggnaderna 45 timmar i veckan; 35 timmar i veckan måste lärarna vara i lokalerna, tio timmar är förtroendetid. Det betyder alltså att lärarna är på plats sju timmar om dagen i skolan.

Innebär det att lärarna inte är tillräckligt närvarande för sina elever? Verkligen inte.

Hur många av en lärares elever är på plats i skolan sju timmar om dagen, fem dagar i veckan?

Lärarnas tid i skolan överstiger med marginal de timmar som barnen och ungdomarna är där och att de tio timmarna av förtroendetid kan arbetas in på annan plats än i skolan borde arbetsgivaren egentligen bara vara glad över. Lärarna är billiga och snälla arbetstagare som utnyttjar egna arbetsrum, eget kontorsmateriel och privata datorer hemmavid istället för att kräva att arbetsgivaren förser dem med personliga datorer och bättre arbetsrum (sett till utrymme, ergonomi och modernitet) på skolan.

Men så kommer vi till knäckfrågan: får inte rektorerna styra lärarnas arbetstid?

Jo, det är klart att de får.

En rektor kan givetvis ålägga en lärare att göra både ditten och datten – på plats i skolan eller under förtroendetiden – och att en lärare inte kan schemaläggas för undervisning mer än ett visst antal timmar är inte så konstigt. Varför ska en lärare vara i skolan i många fler timmar än sina elever? Det verkar en aning ologiskt.

När kommunpolitiker säger att lärare borde vara mer i skolan tycker de alltså att det är den viktigaste åtgärden för att göra skolan bättre. Den stora skolreformen är tydligen att lärare rättar prov eller förbereder lektioner i ett arbetsrum på en skola istället för hemma. Det låter verkligen framåtsyftande…

När man i andra kreativa yrken pratar om vikten att av att de anställda ska kunna arbeta flexibelt och vara mobila vill tydligen de offentliga arbetsgivarna – och även många friskolor – gå motsatt väg. Det är intressant, men mer skrämmande och bakåtsträvande.

Men om kommunpolitiker och diverse debattörer vill att lärarna ska vara mer på plats i skolan måste de också se till att eleverna är det, annars finns det absolut ingen poäng med att gå in och förändra lärarnas arbetstider.

Lösningen på det problemet är ett treterminssystem, att eleverna studerar hårdare och att eleverna, inte lärarna, är mer i skolan.

Att vi har långa sommarlov för eleverna är en historisk kvarleva från tiden då de behövdes hemma på gården under sommaren, för att arbeta. Kanske är den tiden över nu?

Kanske är det dags för Sveriges elever att börja lägga ner lite mer tid på sitt skolarbete?

Om vi införde ett skolår med tre terminer (och de tre terminerna skall då givetvis vara tidsmässigt mer omfattande än dagens två) skulle det innebära att eleverna skulle lära sig mer och även kunna avsluta sina studier tidigare. Det skulle gynna hela det svenska samhälls- och utbildningssystemet; en elev som börjar skolan vid sex eller sju års ålder skulle kunna avsluta sina gymnasiestudier vid 17, direkt påbörja sina universitetsstudier och vara färdig med sin magisterexamen vid 22 eller 23. Som i många andra länder. Det svenska systemet, där många påbörjar högskolestudier först efter 20 och inte är klara med dem förrän närmare de 30, gynnar varken samhällsekonomin eller den enskilde.

Så, alla ni som vill ta bort förtroendetiden för lärarna och tror att det finns en poäng i att all arbetstid för lärarna är förlagd till skolan, tänk färdigt era tankar.

Driv istället på idén om att den svenska skolan ska ha tre terminer. Låt lärarna arbeta 40 timmar i veckan och ha vanlig semester på fem eller sex veckor. Det innebär i och för sig att lärarna också ska kunna ta ut semester när de vill, ska skriva upp all övertid – och få betalt för den – samt få kompledigt.

Det kommer inte att bli dyrt.

Det kommer att bli oerhört dyrt, då antalet anställda lärare måste bli större och övertidsersättningarna kommer att tvinga fram betydligt större skolbudgetar.

De största motståndarna mot ett skolår med tre terminer kommer därför inte att bli lärarna och deras fackförbund, utan föräldrar och elever; föräldrar kommer att prata om farorna med ”pressade” och ”utbrända” barn (när de i själva verket oroas över hur de ska ordna barnpassningen när deras ätteläggar har sina lov på ”fel” tider på året, alltså inte samtidigt som sommarsemestern) och den svenska skolan riskerar att utmålas som ”kall” och hård”.

Men det är det kanske värt för att vi ska få en skola i världsklass?

Och om det dessutom lugnar alla dem som blir så oerhört provocerade av att lärarnas kompledighet tas ut på sommaren, ja, då är väl det bara en bonus.

Anders Rönmark