Inget parti tycks just nu väcka känslor hos folk på samma sätt som Sverigedemokraterna. När den här tidningen publicerat artiklar om att SD etablerat sig i Sollefteå och Örnsköldsvik har kommentarerna rasat in på www.allehanda.se. Många beklagar det faktum att partiet har för avsikt att dra igång verksamhet i kommuner som tidigare varit fria från främlingsfientliga partier.

En hel del kommentarer, överraskande många, är dock av typen ”äntligen”, ”hurra” och ”ni har min röst”.

Det är smått fantastiskt att partier som varken har lokala företrädare eller kommunpolitiska program kan väcka sådana känslor, men uppenbarligen kan SD räkna med några vilsna väljare i nästa års val.

Nu ska man givetvis inte dra några större slutsatser av kommentarer på nätet; artikelkommentarer och webbundersökningar på hemsidor kan knappast kategoriseras som opinionsundersökningar med hög tillförlitlighet.

Aktiviteten på www.allehanda.se visar dock att det finns mer än en läsare som vill kommentera artiklar om Sverigedemokraterna. Att en del gör det för att de gillar partiet är djupt beklagligt, men att mångas kamplusta väcks av att SD funderar på att organisera sig i hemkommunen, det är positivt. Den kamplustan måste tas med in i valrörelsen.

Det gäller dock att använda energin på rätt sätt.

Den svåra frågan i valrörelsen 2010 kommer att handla om hur och när debatten med Sverigedemokraterna ska tas.

En del anser att Sverigedemokraterna inte ska uppmärksammas överhuvudtaget, att de som talar om partiet enbart agerar ”nyttiga idioter” åt de, numera kostymklädda, xenofoberna.

Ja, kanske får SD gratisreklam då de omnämns i partiledartal eller i tidningar, men taktiken att sopa problemet under mattan kommer inte att fungera. Sverigedemokraterna har funnits för länge, jobbat för hårt och etablerat sig på så många platser att de inte kommer att försvinna över en natt bara man slutar prata om dem.

Så debatten måste tas. Frågan är bara hur.

Det något luddiga svaret är nog att det måste avgöras från fall till fall.

De som kommer att försöka ”omvända” de mest hängivna SD-anhängarna ödslar dock både tid och energi. Tyvärr måste vi inse att det finns vissa personer som rationella argument inte biter på. När man tar del av artikelkommentarer, insändare och de mejl som regelbundet skickas till ledarredaktionen (hur kommer det sig förresten att många SD-anhängare inte klarar av att skriva sina egna namn i mejlen, utan måste skriva under med ”oroad medborgare” eller ”patriot”?) står det klart att SD inte kommer att sakna stöd. Så är det i varje land; en viss grupp människor kommer alltid att rösta på populistiska och främlingsfientliga partier, oavsett hur stora motkampanjerna är.

Kraften måste istället riktas mot de osäkra väljare som i kristider kan lockas av Sverigedemokraternas minst sagt fagra löften. Pensionärsgrupper, desillusionerade S-väljare (minns att SD gjorde stora inbrytningar i LO-leden i valet 2006) och personer som misstror det svenska systemet, och därför söker efter alternativ att proteströsta på, måste övertygas om att inte slänga bort sina röster på Sverigedemokraterna.

Framför allt måste dock soffliggarna som ogillar SD:s idéer masa sig till vallokalerna och rösta på partier som faktiskt tror på öppna samhällen.

Att de goda människornas tystnad är betydligt farligare än de onda människorna är en sanning även då vi pratar om val i Sverige.

Men när det gäller SD tycks väldigt få vilja vara tysta.

Anders Rönmark