I går gick dock Transport ut och dementerade alla uppgifter om att Widell sparkats på grund av sitt partimedlemskap. Enligt Transports pressavdelning är Widell fortfarande suppleant i avdelningsstyrelsen, sekreterare i sektionsstyrelsen och ledamot i repskapet. Det enda uppdrag han fått lämna är det som ledamot i det fackligt-politiska utskottet.

Nu kan man i och för sig tycka att Transport borde uppskatta att ha en borgerlig partiföreträdare (Widell är aktiv i KD:s lokalavdelning) i sitt fackligt-politiska utskott, då det rimligtvis borde ge facket goda ingångar i den borgerliga sfären. Men nej, det är inte att utveckla Transports arbete gentemot de politiska partierna utskottet är till för.

För, som Transport beskriver det i sitt pressutskick angående ”Widell-affären”, det fackligt-politiska utskottet är ”ett utskott vars själva syfte är att verka för samarbete med Socialdemokraterna och för en rödgrön valseger".

Nu var det i och för sig ingen direkt nyhet, men det säger något om det LO-anslutna Transportarbetarförbundet att man i alla fall inte hymlar med att man inte vill ha med någon med borgerliga sympatier då man ska jobba gentemot den politiska makten.

Tyvärr har dock många fackförbund, särskilt de LO-anslutna, missuppfattat sina uppdrag och tror att fackligt-politiskt arbete egentligen är fackligt-partipolitiskt arbete.

Många av LO-medlemmarna är förvisso aktiva socialdemokrater, och det anser alltid Socialdemokraternas megafoner är det som motiverar samarbetet mellan SAP och LO.

Det är dock inte som förr i världen, då alla LO-medlemmar också var (tvångs)anslutna till SAP; i senaste valet röstade, enligt SVT:s vallokalsundersökning, nästan en fjärdedel av LO-medlemmarna på de borgerliga partierna. Dessutom röstade sex procent av LO-medlemmarna på partier som inte hamnade i riksdagen, exempelvis Sverigedemokraterna.

Trots att organiseringsgraden i Sverige, med internationella mått mätt, är hög, så väljer fler och fler, särskilt unga, att inte betala avgifter till ”sina” fackförbund. Det kan, på lång sikt, förändra den svenska arbetsmarknaden radikalt då den svenska modellen förutsätter att både arbetsgivare och arbetstagare representeras av starka organisationer.

Facken borde därför fundera över varför inte alla arbetstagare har lust att organisera sig fackligt? Kan det kanske ha något att göra med att många fackförbund inte uppträder särskilt modernt, att man fastnat i gamla hjulspår och tror att facken har samma roller som på 40- och 50-talen? Kan det kanske ha något att göra med att en del personer inte vill att de pengar de betalar in i fackavgift ska användas till att finansiera vissa trögrörliga partiers kampanjer?

Eller är medlemstappet kanske den elaka borgerliga regeringens fel, alternativt ren och skär otur…

Fackförbund som Transport borde studera en organisation som Saco. Akademikernas centralorganisation har nämligen insett att ett modernt fackförbund har andra uppgifter än att agera socialdemokratiska valarbetare.

Saco tar breda grepp när det gäller samhällsanalys och opinionsbildning; man representerar sina medlemmars intressen men ser samtidigt till att inte måla in sig i ett partipolitiskt hörn. ”Du och andra medlemmar är själva tillräckligt kompetenta att avgöra vilket parti som ni ska rösta på”, motiverar Saco sin partipolitiska obundenhet.

Det är också talande att ordföranden Anna Ekström har ett förflutet som socialdemokratisk statssekreterare (men det märks inte i hennes ageranden som Saco-ordförande), att den samhällspolitiske chefen Gunnar Wetterberg har en politisk bakgrund ännu längre vänsterut och att den förra ordföranden för Saco Studentråd, Eva Westerberg, numera arbetar på den liberala tankesmedjan Timbro. Det visar på en politisk bredd som är få fackförbund förunnad.

Sådana fackliga organisationer kommer att klara sig även i framtiden.

Där får nog till och med kristdemokrater arbeta med alla sorters frågor.

Anders Rönmark

(Sedan tio år medlem i TCO-anslutna Journalistförbundet)