När alliansen vann regeringsmakten för snart fyra år sedan slog partierna fast att Sverige tydigt och klart ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet. Ja, så gott det nu går för ett land som valt att stå vid sidan av den gemensamma valutan.

Folkomröstningen 2003 gav ett tydligt besked om att det inte fanns förutsättningar för att införa euron. Sedan dess har det politiska ledarskapet i den här viktiga frågan lämnat en hel del övrigt att önska. Att respektera ett opinionsutslag i en folkomröstning behöver ju ingalunda betyda att avstå från att aktivt påverka uppfattningar.

Men frågan har skjutits på framtiden, med opinionen som bekväm ursäkt.

Först nu börjar det hända saker. Häromdagen konstaterade företrädare för Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna att stödet för euron stärkts av finanskrisen. Fler är positivt än negativt inställda till att införa den gemensamma valutan i Sverige visade SCB:s siffror förra månaden. Därför är det dags att visa ledarskap. ”Vi vågar och vill ta tag i eurofrågan” konstaterar trion ståndaktigt. Synd bara att anspråken krymper ihop till att föreslå en utredning om för- och nackdelar med euron under nästa mandatperiod.

Jämfört med de rödgröna är det ett positivt anslag.

Oppositionsledaren Mona Sahlin har deklarerat att en ny folkomröstning under nästa mandatperiod inte har stöd av Socialdemokraterna. Lägg därtill att Vänsterpartiet vill att Sverige ska lämna EU och det visar att konstruktiva initiativ låter vänta på sig från den trion. Men vem vet, kanske kan de också sträcka sig till en utredning.

Det som verkligen sticker ut är alliansens fjärde parti. Folkpartiet vill se en folkomröstning redan nästa år och ser inget behov av nya utredningar. Det borde även vara alliansens linje.

Som Lars Calmfors – professor i internationell ekonomi och ordförande i EMU-utredningen för fjorton år sedan – konstaterar i Dagens Nyheter på fredagen skulle debatten vinna på att handla mindre om snäva nationella nyttoanalyser och mer om värdet av att främja den europeiska integrationen. Det är på de grunderna han förespråkar att Sverige ska införa euron.

Med andra ord finns det alltid både för- och nackdelar med euron.

Handeln främjas och det rejält, men det är i sig ingen dunderkur för högre tillväxt. Farhågan för att den gemensamma penningpolitiken ska göra det omöjligt att parera asymmetriska störningar har visat sig vara överdriven men kan inte avskrivas helt, samtidigt som finanskrisen visat att euron fungerat som en garant för stabilitet.

Också risken för ett högt politiskt pris av att stå vid sidan av tycks vara överdriven, även om arbetet med att kompensera bristen på inflytande skulle kunna ägnas åt mer offensiv politik om euron fanns på plats.

Slutsatsen blir att det inte finns så mycket att utreda. Det som behövs är ledarskap som sätter ner foten och säger att Sverige borde införa euron. Tyvärr talar mycket för att det blir fortsatt taktiserande och tassande istället.

Magnus Krantz

LNB