Tonläget var högt, debatten stundtals hetsig. De borgerliga partierna har förstört det svenska välfärdssamhället och de rödgröna är oeniga och har inte koll på läget.

Så, då har vi sammanfattat fyra timmars partiledardebatt på två meningar.
Om den första partiledardebatten för året, valåret 2010, var en försmak av valrörelsen kan vi förvänta oss en stentuff fight hela vägen in i mål. Irritation och indignation fick rösten att darra på mer än en talare i går.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) stod för det mest konkreta under gårdagens partiledardebatt då han lyfte fram de tre utmaningar som nästa regering står inför: att skapa full sysselsättning, förbättra kvaliteten i välfärden och ta upp kampen mot våld och droger. Viktiga frågor utan tvekan, och det block som under valrörelsen kan formulera och förmedla de bästa lösningarna borde, om någon logik existerar när det gäller väljarbeteende, få förtroendet att leda landet 2010-2014.

Den bästa sammanfattningen av vad som står på spel i valet den 19 september stod dock Kristdemokraternas partiledare, socialminister Göran Hägglund, för.
Hägglund konstaterade att de rödgröna företrädarna ofta brukar påpeka att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kompletterar varandra. Det är också det stora problemet, konstaterade Hägglund.

För visst är det oroväckande att vi kan få en regering med en skolpolitik à la Vänsterpartiet, där läxor, betyg och hårt arbete anses vara fula ord. Det enda som skrämmer mer än tanken på Lars Ohly som skolminister är väl att Vänsterpartiet ska få ta hand om försvarspolitiken. Och det har inte de rödgröna uteslutit.

Det är också oerhört oroväckande att vi riskerar att få en energipolitik à la Miljöpartiet, och att vi då blir tvingade att importera el från smutsiga kolkraftverk i Europa på grund av att MP motsätter sig kärnkraft i Sverige. Ni villaägare och bilägare här i Norrland som tycker att elen varit dyr nu i vinter, och att transporter kostar lite för mycket, kan ju föreställa er hur hushållsbudgeten kommer att se ut utan kärnkraft och med minst två kronor högre literpris på bensin (vilket är ett första mål för Miljöpartiet).

Och det mest oroväckande: tänk om vi får en socialdemokratisk statsminister i Mona Sahlin.

Mona Sahlin kan prata hur mycket hon vill om att hon har suttit i riksdagen sedan hedenhös – är det för övrigt en merit i sammanhanget? – och att hon har innehaft statsrådsposter i S-regering efter S-regering. Hennes erfarenhet av att som statsminister leda landet är dock lika med noll.

Senaste gången Sahlin var i maktens innersta cirkel var då Ingvar Carlsson var statsminister och det är 14 år sedan. Mona Sahlin har förvisso varit statsråd på alla möjliga departement, men mycket snack och lite verkstad har präglat hennes politiska liv.

Nu vore det kanske en sak om Socialdemokraterna gick till val på att bilda en S-regering; politiken må vara undermålig på många punkter, men i Sveriges största parti finns faktiskt en hel del erfarenhet av regeringsarbete som skulle kunna kompensera för vissa av Sahlins brister som ledare.

Problemet är dock att S går till val tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, två partier där erfarenheten av att styra landet är obefintlig.

Mona Sahlin har under sina snart tre år som partiledare för Socialdemokraterna gett ett osäkert intryck, och hennes ställning som S-ledare är inte så stark som hon vill ge sken av. Och nu ber Sahlin att det svenska folket inte bara ska göra henne till statsminister, utan också att hon ska bli regeringschef för en spretig och oenig rödgrön allians.

För vi pratar om en rödgrön allians som i dag knappt kan hålla en presskonferens om vad klockan är utan att det blir en sådan pannkaka av alltihop att alla åhörare undrar vem som egentligen sagt vad, och funderar över vad det är som egentligen gäller.
Oroväckande?

Det är nog bara förnamnet.