Hur många bössor måste skramlas ihop för att Röda korsets ordförande Bengt Westerberg ska få sitt arvode?

Hur många månadsgivare måste Rädda barnen värva innan generalsekreteraren Elisbeth Dahlins månadslön är i hamn?

Jämförelserna är kanske lite elaka, men inte alls opassande.

För det är ett faktum att många hjälporganisationer inte snålar när det är dags för löne- och arvodesförhandlingar för de sina.

Självfallet ska personer som är anställda av organisationer som Röda korset och Rädda barnen ha betalt; för att en hjälporganisation ska kunna bedriva en effektiv verksamhet krävs det kompetenta och engagerade tjänstemän.

Men måste de ha miljonlöner?

Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin tjänar, enligt Dagens Nyheter, 77 000 kronor i månaden. Röda korsets motsvarighet, Christer Zettergren, får dryga tiotusen mer i månaden plus fri bil.

Även förtroendevalda mår gott i Röda korsets organisation; förre FP-ledaren Bengt Westerberg, lyfter ett månatligt arvode på 68 500 kronor som ordförande för Röda korset i Sverige.

Just Westerbergs arvode hamnade i fokus häromveckan då finansmannen Roger Akelius donerade 100 miljoner kronor till SOS Barnbyars arbete i Haiti. Akelius hade tidigare donerat stora summor till Röda korset, men efter att ha informerats om Zettergrens och Westerbergs ersättningar valde Akelius att donera till en annan hjälporganisation.

”Varje år går de första 30 000 inbetalningarna à 100 kronor du skänker till Röda Korset till att ersätta Bengt och Christer”, förklarade Akelius i ett mejl till Dagens Industri.

Det är ett sätt att räkna.

Nu ska det sägas att det är få hjälporganisationer i Sverige som betalar ut några arvoden åt sina högsta förtroendevalda (och definitivt inga summor i närheten av Westerbergs) och att alla tjänstemän inte deklarerar för inkomster som Zettergren och Dahlin. Men månadslöner på 67 600 (Plan Sveriges Anna Hägg Sjöquist), 54 500 (Hoppets stjärnas Lennart Eriksson) och 52 000 (ActionAids Ylva Jonsson Strömberg) är ju inte så pjåkigt det heller…

Från hjälporganisationernas sida brukar det hävdas att tjänstemännen tjänar mindre än motsvarande typ av chefer inom näringslivet och att styrelsearvoden beslutats på demokratisk väg på årsmöten.

Den argumentationen håller inte.

Hjälporganisationer är inte privata företag vars målsättning är att generera högsta möjliga avkastning åt sina ägare, och bara för att ett beslut fattats på ett årsmöte innebär det inte att det är principiellt riktigt.

Den filosofiska teorin om att stora löneskillnader är i sin ordning om det gynnar dem som har det sämst ställt – exempel: en direktör ska ha rätt till en hög ersättning om det gör att han/hon skapar fler jobb och därmed hjälper fler att fly arbetslösheten – går heller inte att tillämpa på hjälporganisationernas lönesättning. Eller tror någon att Röda korset bara skulle kunna hjälpa hälften så många människor i nöd om Christer Zettergren och Bengt Westerberg ”bara” fick 40 000 kronor var i månaden?

Det handlar om fartblindhet, respektlöshet och tanklöshet från hjälporganisationernas ledningar.

Fartblindhet i avseendet att hjälporganisationerna trissat upp löner i tron att man måste försöka hålla jämna steg med diverse företag när det gäller ersättningar.

Respektlöshet gentemot donatorer och ideellt arbetande medlemmar som ser till att organisationernas kassor fylls.

Och tanklöshet när det gäller användandet av pengarna som kommit in; ett par tusenlappar mindre i lön för en generalsekreterare kan innebära mycket i Haiti eller någon annan del av världen.

En enkel lösning på problemet heter öppenhet. Hur mycket får generalsekreteraren i lön? Vad har styrelsen för omkostnader? Vad går till byråkrati och vad går till hjälparbete på plats i oroshärdar?

Om hjälporganisationerna är öppna kan fler människor göra aktiva val och behöver inte känna sig lurade då de läser om vad deras pengar egentligen gått till.

Anders Rönmark