70-årsjubilerande Folk och försvars övning i Sälen är vinterns motsvarighet till Almedalsveckan. Inga tunga politiker vågar avstå och mediauppbådet var på plats vid Högfjällshotellet, på samma sätt som i Visby första veckan i juli.
Konferensen inleddes med ÖB Sverker Göransson och försvarsminister Sten Tolgfors. Budskapen var de förväntade.
ÖB varnade för ryssen, som ÖB alltid har gjort. Försvarsministern talade om hur framgångsrik just hans politik är, som försvarsministrar också alltid har gjort.
Dagen efter framträdde först statsminister Fredrik Reinfeldt, utan att komma med några nyheter. Sedan kom oppositionsledare Mona Sahlin och hon hade åtminstone med sig något nytt.
Men den rödgröna plattformen för Sveriges säkerhets- och försvarspolitik blev heller ingen kioskvältare. Ett nej till Natomedlemskap var förväntat och den allmänna värnpliktens vara eller icke vara ska - utredas.
Frågan om de svenska soldaternas närvaro i Afghanistan splittrar de rödgröna och skjuts därför på framtiden. En översyn är tänkt först nästa år.
Det mest spännande med plattformen är att Vänsterpartiet accepterar Lissabonfördraget och försvarssamarbetet i EU. Det visar att partiet är inställt på att kompromissa en hel del för att få ihop ett rödgrönt regeringsalternativ.
Tiderna förändras och det vore ju ytterst märkligt om inte försvaret gjorde likadant. Under kalla krigets dagar kunde Sverige mobilisera 600 000 man, nu kan max 50 000 ställas på fötter vid behov.
Då skulle vi kunna försvara oss på egen hand, neutralt och alliansfritt som landet var. I dag har Sverige åtagit sig att inte vara passivt vid angrepp på ett nordiskt grannland eller en annan EU-medlem.
På motsvarande sätt skulle andra länder rycka ut om Sverige blev attackerat, enligt EU:s solidaritetsklausul. I praktiken är landet därför inte längre alliansfritt, utan mer ”allianslöst”, som försvarsexperten Mike Winnerstig skrev i DN Debatt (17(1).
I dagarna rycker de sista värnpliktiga in för tjänstgöring. Även den modellen har tjänat ut. Det är tämligen meningslöst att mönstra en hel årskull på 100 000 killar och tjejer när behovet per år är nere på en bråkdel.
Det ankommer på försvaret att se till att den folkliga förankringen behålls när frivillighet och inte plikt längre gäller. De soldater som antas efter att själva ha sökt bör komma från olika samhällsgrupper och ha en bred inriktning och bakgrund. Det bör inte bara vara stridstuppar som tas in för militär utbildning.
Någon himmelsvid skillnad skulle inte ett regeringsskifte innebära för försvars- och säkerhetspolitiken, mer än på det retoriska planet. Det finns en bred uppslutning bland partierna i grunden.
Dörren till Natomedlemskap skulle tack och lov stängas, men samarbetet med militäralliansen fortsätta som det har gjort under både borgerliga och S-märkta regeringar.
Svenskt försvar har inte på många år varit en självständig och oberoende enhet, men det betyder inte att Sverige med någon sorts automatik ska bli Natomedlem.
Det man kan hoppas på är att en rödgrön regering på nytt tar mer aktiv del i det absolut nödvändiga internationella nedrustningsarbetet. Här har Reinfeldts ministär varit ynkligt passiv och en ny regering kan göra skillnad. Det finns en lång och stolt svensk tradition att försvara, från Inga Thorson till Maj-Britt Theorin och Anna Lindh.
Försvaret skulle under en rödgrön regering få fortsätta att spara pengar. Det handlar om att minska utgifterna med två miljarder kronor och det är ett rimligt sparbeting om man gör anspråk på att delta i en global nedrustning.
PETER FRANKE