Det är nu närmare tretton år sedan Expedition Robinson visades för första gången på SVT. ”Mobbnings-tv” kallade recensenterna det då, en kritik som förstärktes ytterligare efter att den allra först utröstade återvände hem till Sverige och begick självmord. Några har kanske påmints om det efter säsongsfinalen i helgen och funderat hur mycket som hänt sedan dess, och inte bara när det gäller tv-programmet.

Numera upprörs svenskarna mer över de som uppfattar sig som kränkta än de som faktiskt kränker.

I fallet Robinson och praktiskt taget vilken annan dokusåpa som helst, betyder det att deltagarna kan utsättas för nästan vilka förnedrande inslag som helst till tv-publikens förtjusning, med hänvisning till att de ställt upp i programmet frivilligt.

I riktiga världen betyder det exempelvis att en sjukskriven trebarnsmor som i ett debattinlägg i Aftonbladet ifrågasatte de nya sjukförsäkringsreglerna tydligen får acceptera att socialutskottets ordförande hånar hennes person i en replik.

Eller att lärare ibland bagatelliserar vissa kränkningar som elever utsätts för i skolan som naturliga och ofrånkomliga.

Det sista framkommer i en granskning Skolinspektionen gjort av 50 skolor som tidigare bedömts ha brister i sitt värdegrundande arbete. Bara en av de 50 fick den här gången godkänt på åtgärderna de vidtagit sedan dess. En av femtio där inte kränkningar och trakasserier uppfattades som vardagsmat.

I sammanställningen av inspektionsrapporterna r det förvisso upprörande hur dåligt vissa skolor förstår att styrning och utvärdering är två sidor av samma mynt. Alldeles för få granskade skolor har några fastlagda planer för hur mobbning ska förebyggas eller hanteras, ännu färre av dem som har planer har utvärderat hur dessa fallit ut. Beredningsplanerna, som skolorna enligt lag är skyldiga att upprätta, ses inte som hjälpmedel i verksamheten utan som blanketter som pliktskyldigast fylls i och lämnas in.

Det är dock inte lika upprörande som ”Robinsonutvecklingen” som även märks i skolan, att ett beteende som inte var okej för något decennium sedan har normaliserats.

Tjejer får exempelvis av lärarna höra att killarna som retas och knuffas bara är kära i dem. Att det är något de får stå ut med, kanske till och med tycka att det är något positivt att få en snöboll i nacken.

”Lärarna verkar inte vilja att det ska vara på allvar”, säger en elev i rapporten. Många andra vittnesmål från de granskade skolorna pekar åt samma håll. Det betyder kanske att det faktum att det är på icke-schemalagd skoltid som de flesta kränkningarna och trakasserierna sker mest är en slump. Eleverna verkar nämligen inte lita på att lärarna skulle ingripa ens om de såg en elev kränkas när de såg på.

En släkting i yngre tonåren berättar att när hon häromåret berättade för en av sina lärare att hon kallats ”hora” av en klasskamrat, ja då uppmanade läraren henne bara att kalla klasskamraten för något värre!

Nog är det uppenbart att mer än en vuxen i skolan hade behövt bättre stöttning i att hantera kränkningar i skolan på ett mer konstruktivt sätt än i dag.