En av kvällstidningarna dubbar dem till ”hjältar”, de två unga svenska soldater som tillsammans med en afghansk tolk sköts ihjäl i Mazar-i-Sharif i Afghanistan i helgen.

Att medveten om att man ställer sitt liv på spel för att göra en insats man är övertygad om är rättfärdigt är förstås inte en felaktig definition på en hjälte. Men när svenska soldater dör i krig måste vi som nation vara lika övertygade om det krigets rättfärdighet. Vem är det när det gäller Afghanistan?

”Drar vi hem trupperna när det blir skarpt läge spelar vi talibanerna i händerna - och vi överger det afghanska folket” säger vissa.

”Den internationella militära närvaron i Afghanistan har bara lett till en upptrappning av kriget, så varför skulle mer av samma sak ge ett annat resultat?”, undrar andra.

Vem ser inte en klar poäng i båda argument?

Afghanistan kan inte påstås ha blivit vare sig stabilare eller mer demokratiskt under alla år av militär närvaro. Betyder det att Sverige varit där med för få trupper under en för kort tid - eller där med för många för länge?

Det lutar åt det sistnämnda. I alla fall om vi tänker på den militära närvaron. Inte för att det dör svenskar i Afghanistan, i ett rättfärdigt krig är det en acceptabel risk man måste ta, utan för att vi med de militära trupperna inte verkar bidra till att skapa stabilitet. Inte heller verkar det ske något påtagligt politiskt engagemang parallellt med att Sverige och andra nationer väljer att skicka fler soldater.

Den militära storoffensiv som planeras mot talibangerillan de kommande dagarna med tiotusentals brittiska och amerikanska soldater är ju just det; en militär offensiv. Att det planeras en politisk offensiv hör vi inget om.

När statsminister Fredrik Reinfeldt igår menade att vi, av respekt för de dödade soldaterna, bör fortsätta insatsen i Afghanistan måste man fråga sig om det faktiskt inte är mer respektfullt att tänka på att avveckla Sveriges krigföring i Afghanistan.

Inte i dag. Inte i morgon. Men inte kan det väl vara den sittande regeringens uppfattning att vår militära närvaro permanentas? Det tycker inte ens militären själv, som trots de tragiska dödsfallen håller fast vid att svenska soldater ska patrullera utan hjälm för att inte skapa avstånd mellan dem och civilbefolkningen.

Trots den goda viljan har inte ens den afghanska civilbefolkningens säkerhet stärkts av den militära närvaron, vilket framhållits som ett av de starkaste argumenten.

Antalet civila dödsoffer ökar stadigt och fler av dessa faller offer för de internationella styrkorna vilket ökat motståndet mot exempelvis svenskarna på plats. Även de vapenlösa svenskar som är på plats för att hjälpa till att bygga nödvändig infrastruktur som skolor.

Förhindrar den påtagliga och av många afghaner även hotfulla militära närvaron möjligheten för hjälparbetare och samhällsbyggare att göra långsiktig skillnad, vad är då poängen med att fortsätta riskera svenska soldaters liv?

Om statsministern ville svara på det innan han svepande talar om respekt för dem som gjorde den ultimata uppoffringen vore det klädsamt.