Om ett par veckor tillträder USA:s nye president Barack Obama. "Yes we can!", "Ja vi kan", var hans slogan i presidentvalskampanjen, en slogan som kombinerades med ett omfattande bruk av ordet "hopp". Trots lågkonjunktur och global kris.

Så hoppfullt låter det inte i den svenska politiken inför 2009. Ett riktigt "skitår" tror i alla fall arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) att det blir.

Littorin räknar med många fler varslade och arbetslösa medan hans partikamrat, finansminister Anders Borg, räknar med praktiskt taget negativ tillväxt i ekonomin.

Hoppet förunnas i Sverige under 2009 enbart dem som får behålla jobben och därför belönas extra av regeringen i form av ytterligare jobbskatteavdrag.

Det är dock pengar som, bland den välbeställda medel- och överklass som gynnas mest, under året kommer att användas mer till att betala av lån och bygga buffertar än till att investera och konsumera Sverige ur lågkonjunkturen.

Samma pengar hade med fördel istället kunnat användas till att höja statsbidragen till kommunerna och landstingen. Det är stora arbetsgivare med över miljonen anställda som under 2009 kommer att behöva varsla tiotusentals människor om uppsägning eftersom skatteintäkterna minskar medan kostnaderna ökar.

I tisdags krävde oppositionen att regeringen inför det nya "skitåret" skulle använda tio miljarder till att förstärka den offentliga sektorns möjligheter att erbjuda medborgarna en god välfärd - och på samma gång rädda kvar jobben.

Kravet har hittills fått ett avmätt bemötande av regeringen. Ungefär som när socialdemokraterna nyligen larmade om de många långtidssjukskrivna, 76 000 personer, som riskerar förlora sin sjukpenning när regeringens rehabiliteringskedja får full effekt i januari.

"Oseriös skrämselpropaganda" avfärdade moderaterna utspelet som och lovade dyrt och heligt att "de som är sjuka och inte kan arbeta kommer även efter årsskiftet ha rätt till sjukpeng".

Något skitår blir det inte för långtidssjukskrivna alltså - om man tror sig kunna lita på moderata löften vill säga.

Så bjuder förstås 2009 på ett val. Något av ett skitval, men ändå.

Europaparlamentsvalet i juni lockar sannolikt inte många fler än den dryga tredjedel av de röstberättigade som orkat sig i väg till vallokalerna vid tidigare val.

Det är i juni som Sverigedemokraterna ska slå igenom på riktigt i svensk politik är den samlade politiska analysen. Genom EU-valet ska de bilda en plattform inför riksdagsvalet 2010.

Förhoppningen inom partiet är möjligen att man ska lyckas överta en del av junilistans EU-kritiska väljare, för att junilistan ska klara av att upprepa bedriften från förra EU-parlamentsvalet och återigen locka över 14 procent av väljarna är det nog ingen som tror.

Men med tanke på att de väljargrupper Sverigedemokraterna vill locka med sitt grumliga budskap är överrepresenterade bland soffliggarna, ska de inte hoppas på för mycket.

Däremot ska nog detta val ses som en temperaturmätare ett drygt år före det viktigare riksdagsvalet. Men att det skulle vara mer pålitligt än de hundratals opinions- och förtroendemätningar vi kommer att matas med under 2009 ska vi låta vara osagt.

Fortfarande råder i svensk inrikespolitik opinionsparadoxen att regeringspartierna av väljarna uppfattas som mer regeringsdugliga än oppositionen - trots att fler samtidigt hellre skulle se en rödgrön regering än den sittande.

Kanske vet både väljarna och de båda regeringsalternativen bättre vad de vill under året som kommer. Skit vore det väl annars.