I dagarna rullar debatten om framtidens skolpolitik, och i centrum står skolminister Jan Björklund. Denne skolminister, som själv är utbildad inom militären, inför nu för fulla muggar straff mot personer som skolkar, straff mot de som inte klarar de mål han sätter upp och straff mot de som inte råkar vara intresserade av de ämnen Björklund förespråkar. Allt detta trots att forskare inom pedagogik lyfter ett enat varningsfinger och hävdar att straff inte hör hemma i den pedagogiska världen. Han förespråkar att stänga av elever, och tror på allvar att ett bra sätt att hindra mobbing är att helt enkelt slänga ut elever som misstänkts ligga bakom mobbingen från skolan i flera veckors tid. Även detta tar forskarkåren enigt avstånd ifrån.

Som elevrådsstyrelse för över tusen elever på Nolaskolan arbetar vi dagligen för att elevernas rätt på skolan ska öka, men detta urholkas med Jan Björklunds politik. Det öppna klimatet i klassrummet, med elevernas fria yttranderätt byts nu ut mot en diktatur där varje elev är totalt underordnad läraren, som i detta fall blir Major Björklunds förlängda arm.

Den elevdemokratiska drömmen om att ha en öppen och ärlig relation med läraren känns i Jan Björklunds värld som en total utopi, och verkligheten blir tvärtom att man ska leva under ständig press och rädsla.

Vad finns det då för argument för att införa denna elevfientliga skola? Ska sanningen fram finns det inga alls. Alla utredningar, utom den som Björklund själv utformat, hävdar starkt motsatsen, men detta stoppar inte skolministern. Han kör den klassiska taktiken och använder siffror som hävdas komma från en internationell utredning. Statistik som antingen visar sig inte finnas, eller som inte alls stämmer. Han målar upp ett mardrömsscenario, där alla skolor befinner sig i totala anarkitillstånd, och där skolledarna står handfallna inför verkligheten. Detta är ren lögn. I verkligheten finns det endast ett fåtal skolor där skolledarna står inför så svåra problem att man inte klarar av dessa situationer, men att straffa alla landets ungdomar för detta kallas ”kollektiv bestraffning” och är förbjudet i större delen av världen, bland annat i Sverige.

Vi förespråkar en skola byggd på ömsesidig respekt mellan lärare och elev, en skola byggd på kunskap och förståelse. Att straffa de elever som inte passar in i Björklunds önskevärld skapar enbart motsättningar mellan lärare och elev, och är därför otänkbart i en skola byggd för eleverna. Skolministern har tappat greppet om skolfrågan, och handlar nu desperat för att försöka få upp sina opinionssiffror. För detta får Sveriges elever betala. Skolministern har blivit elevernas värsta fiende, och som elevrådsstyrelse kan man inte annat än hoppas att vi snart får en ny skolminister som står på elevernas sida.

Elevrådstyrelsen, Nolaskolan genom

Mats Berglund, ordförand