Som så många andra par träffades detta på dansbanan. Det var i Nyland 1942 och Edit som var från Ramvik blev uppvaktad av Bollstasonen Karl-Erik som just legat inkallad på Ing 3 i Boden. Bröllopet var enkelt precis som det första boendet.

– Vi fick bo i bolagsbaracken som kallades "Klondyke". Det var åtta familjer där och som mest 52 ungar, så det gällde att hålla sams, säger Edit.

Karl-Erik hade börjat på timmermottagningen vid Bollstasågen redan i 14-årsåldern men blev tidigt anställd i smedjan som "släggdräng".

– Egentligen var jag för ung men smeden gillade mig, säger Karl-Erik.

Han blev kvar där och arbetade senare som reparatör. Genom arbetet lärde han sig det mesta om verkstadsarbete och utvecklade en fin känsla för konsthantverk i både tenn och mässing. De sista åren innan pensionen var han arbetsledare på Samhall i Nyland.

Så småningom kunde paret överta Karl-Eriks föräldrahem i Stensberg. Edit var hemma med de båda döttrarna fram till skolåldern och sedan arbetade hon som hemsamarit under många år.

Vad är det som fått ert äktenskap att hålla så här länge?

– En kärv ekonomi har fått oss att hålla ihop. När jag började jobba hade jag 90 öre i timmen och Edit fick nog knappt en femtiolapp i månaden på sitt jobb. Vänner och ett gott kamratskap på jobbet gjorde nog sitt, säger Karl-Erik.

Han tar fram ett fotografi och visar när han gick före hornorkestern med standaret i ett förstamajtåg. Man gick till Kramfors från alla håll och det var både fest och manifestation.

Om Karl-Erik gjort något dumt blev Edit sur och tystlåten. Han försvann då ner i källaren där han hade sin verkstad. När hon åter börjat le och småskratta vågade han sig upp igen. Försoningen låg nära till och paret försäkrat att de aldrig gått och lagt sig som ovänner.

– Barnen brukar säga, vi har aldrig hört något bråk men mycket sång och musik, skrattar Edit.

Vad har musiken betytt?

Karl-Erik har alltid gillat att sjunga. I trettioårsåldern skaffade han en gitarr för att kunna kompa. Han blev populär och medverkade på många fester och kabaréer. När Bollsta Folkets Husförening hade kris i kassan, sade vännen Ture Lidbom.

– Vi måste göra en välgörenhets kabaré.

Det blev succé och tre tusen kronor påökt i kassan. Karl-Erik sjöng den nyskriva visan om Bollsta fick sitt välförtjänta smeknamn, Ådalens Tore Skogman.

Han har också varit en trogen medlem av Bollstas manskör. Edit vill tona ner sitt körengagemang men Karl-Erik tar fram bevismaterialet, en vackert formad mässingsharpa som han gjorde till hennes femtioårsdag.

Paret har fått uppleva en lång tid av svensk framgångshistoria men också nedläggningar, innan jag lämnar deras trevliga lägenhet där de har all tänklig service och aktiviteter, undrar jag, vilken tid som har varit bäst.

Karl-Erik funderar en stund och säger, det har nog bara blivit bättre och bättre hela tiden.