På tallriken ligger en rejäl portion potatis och kalkon. Daniel Sedin har precis avslutat ett hårt löppass och depåerna behöver fyllas på.

För honom blir sommaren ovanligt kort, efter att ha gått hela vägen till en sjunde och avgörande Stanley Cup-final tog säsongen inte slut förrän den 15 juni.

– Det blev två veckors semester nu och det kan man tycka är lite för lite. Men då får man åtta-nio veckors hårdträning och det räcker.

– Det blir mycket träning. Man vill vara med kompisar och känner sig nästan skyldig när man inte är det. Samtidigt är det 6-7 år till man gör det här och man vill verkligen lägga ner 100 procent. Resten får man ta sen, man får hoppas kompisarna har förståelse.

Daniel Sedin har ofta betonat hård träning som nyckeln till de senaste säsongernas framgång. Att han nu nått toppen är inget som får honom att slå sig till ro.

– Man jobbar för att förbättra sig. Så fort man tänker att man ska köra för att bibehålla tror jag att man sänker sig. Vi kan göra saker på isen som vi kanske inte kunnat förut, tack vare att vi blivit starkare, eftersom vi lägger mycket fokus på sommarträning och även att köra hårt i gymmet på vintern.

– Vi är kanske inte de största och starkaste spelarna men man har kommit till nivå där man känner att man kan vara med bland de bättre just när det gäller fysiken.

2010/2011 var Daniel Sedins klart bästa i karriären. Han vann NHL:s poängliga och Ted Lindsay Award, framröstad till NHL:s bäste av spelarna själva.

– Jag säger självklart att Lindsay är större än Hart (journalisternas pris till mest värdefulla spelare). Hart är kanske större utåt men spelarna kanske kan mer hockey än journalisterna, säger Daniel leende och ger Sportens utsände en menande blick.

Daniel Sedin var snubblande nära att också bli Stanley Cup-mästare också.

– Det var en fantastisk säsong men att förlora i sjunde och avgörande känns fruktansvärt surt. Många säger att vi fortfarande inte kan vinna den där stora matchen, men det är 28 andra lag som vill vara där vi var.

– Jag tror verkligen på att man måste lära sig att gå långt i ett slutspel. Nu hade vi lika gärna kunna ha vunnit i år men det var en grymt lärorik säsong. Vi kommer att ha samma lag nästa år. Vi är riktigt nära att ta oss hela vägen och det känns inspirerande inför de år vi har kvar där borta.

Åren där borta behöver inte bli så väldigt många fler. Daniel och Henrik har alltid gjort klart att de gärna avslutar karriären i Modo och det behöver inte dröja särskilt länge till.

– Vi har tre år kvar på kontraktet och just känns det som tre år till där borta. Men man vet inte, är man frisk och kry kanske man vill köra ett eller två år till. Men barnen kan inte bli hur gamla som helst innan de flyttar hem heller

Att bli kvar i Vancouver är inte aktuellt.

– Vi trivs otroligt bra och varje gång vi är där tänker vi "här skulle man kunna bo" men när man väl kommer hem känner man att det inte ens är en möjlighet. Ö-vik är en perfekt stad att leva i, säger Daniel och fortsätter:

– Det är unikt för hockeyspelare att bo i. Man kan gå gata upp och ner utan att någon bryr sig, ibland ber någon om en autograf eller bild men det är bara roligt. Är man ute med familjen visar folk respekt och man får vara ifred.

Ett liv i uppmärksamhet är ingenting Daniel Sedin eftersträvar. Men det ingenting han kan välja bort som en av världens bäste spelare i en av hockeytokigaste städer som finns.

– Det är en del av att vara hockeyspelare men ingenting man söker. Man lär sig hantera det när man har 20 journalister som vill ställa frågor efter varje träning. Men man undrar alltid hur Peter och Markus har det, om det är lika mycket nu när de lagt av eller om det lugnat sig. Men det får vi ta då.

Daniel har sina knep för att få lugn och ro i tillvaron.

– Jag gillar att vara ute och fiska, det är rofyllt. Farsan och äldsta brorsan har alltid hållit på med det. Det blir mest abborrfiske från bryggan med barnen men för några år sedan var jag på en fisketripp upp till fjällen med pappa och bröderna.

Det måste vara en väldig kontrast mot din vardag?

– Absolut, det är det som gör det så skönt. Jag vet att när Mats Sundin var i Vancouver älskade han verkligen att fiska, han var alltid uppe i fjällen eller i Norge för att fiska. Jag tror att det är just det att komma bort från allt hockeyprat och så, bara slappna av.

Hur stor var den största fisk du fått ?

– Två meter mellan ögonen!