Hur känns det?

– Det känns jättekul, det är fantastiskt att familjen växer. Jag vet faktiskt inte varför vi aldrig känner oss klara, och rent praktiskt har vi ju för längesedan överskridit gränsen ändå.

Vilka reaktioner får ni från omgivningen?

– Det är blandat. Jag blir inte less när folk frågar men jag blir trött på gliringar. Jag har fått höra att vi är helt dumma i huvudet och att det fattas hjärnceller. Men det är faktiskt så att det är vi som tar hand om våra barn, vi är ingen belastning för någon. Och ungarna är odelat positiva till ett nytt syskon. Men vi ska inte vara med i Familjen Annorlunda även om ryktena går.

Vi har skrivit om er familj två gånger. Sist hade du fått ge upp ditt syrum för att barn skulle få det, hur blir det nu?

– Ja, det är ju två barn som delat på syrummet ... de har fått flytta upp till sina bröder så nu sover fyra grabbar i ett rum, det funkar kanonbra. Syrummet är numera ett mysrum där man kan stänga in sig med kompisar. Hur det blir sedan, det oroar jag mig inte för. Bebisen ska ju sova hos oss första tiden. Vi kan bygga ut huset också. Men jag vill verkligen slå ett slag för att barn ska dela rum, man lär sig så mycket mer kring de sociala spelreglerna och att visa andra människor hänsyn. Mina ungar är trygga och glada trots att de inte har egna rum och massor av flashiga leksaker.

Alla känner vi oss otillräckliga som föräldrar ibland. Hur är det när man har nio man ska fördela sig mellan?

– Jag tänker att de ger varandra så mycket, det är en gåva. Och jag ger dem alla pussar och kramar varje dag. Varje dag berättar jag att jag tycker om dem. Jag skäller ju också såklart. Alla har dåligt samvete för att inte räcka till och vissa kompenserar det med presenter och aktiviteter. Jag tar med mina till tvättstugan och umgås där, eller så ser vi film ihop eller läser. Man ska vara snäll mot sig själv och sitt eget samvete tycker jag.