– Min fasa och skräck är att bli ett kolli. Värdig död är för mig att jag får bestämma själv, säger han.

Dödshjälp är inte tillåtet i Sverige, att någon hjälper till att avsluta livet för den som inte är i stånd att sköta det själv.

Lars-Olov Hammergård är en av dem som protesterar. När stunden är kommen vill han att läkare ska få ge en dödande spruta eller blanda en dödande dryck. Om det ska ske på sjukhus eller hemma tycker han var och en kan få bestämma själv.

Han förordar i klartext aktiv dödshjälp i Sverige.

– Absolut! Det gör de ju med djuren. En bonde kan åka i fängelse om han inte avlivar ett skadat eller sjukt djur.

Lars-Olov Hammergård har skrivit ett livstestamente, eller livsslutsdirektiv som man hellre säger numera, om vilken vård han vill ha och inte vill ha när döden närmar sig. Kruxet är att testamentet inte godkänns när det går över den juridiska gränsen för dödshjälp.

Hans minimikrav är att folk som inte håller med åtminstone ska komma med vettiga argument. Han reagerar hårt mot invändningar att handikappade skulle hotas om dödshjälp godkänns och att anhöriga som vill komma åt arvet skulle driva på.

– Skitprat! Handikappade ska ha all hjälp de kan få. Punkt och slut. Och för dödshjälp krävs två oberoende läkare, psykolog och att den sjuke ska vara vid sina sinnens fulla bruk.

– En dement kommer inte att få dödshjälp och det har aldrig förekommit utomlands att man har missbrukat det här med dödshjälp, säger Lars-Olov Hammergård med eftertryck.

Utomlands ja. I Schweiz finns sedan decennier tillbaka "dödskliniker" som erbjuder läkarassisterade självmord för sisådär 50 000 kronor per kund.

I EU-länderna Holland, Belgien och Luxemburg har aktiv dödshjälp blivit legal under 2000-talet, dock enbart för inhemska medborgare.

Visst har Lars-Olov tänkt tanken att söka sig till ett annat land.

– Det har jag funderat på. Men varför ska man mata de där klinikerna med pengar? Jag tror jag kan lösa det själv. Jag har fixat det, mumlar han lite hemlighetsfullt.

Händerna skakar och smårycker medan vi sitter och pratar i köket i villan hemma Söderhamn. Lars-Olov berättar att det är med nöd och näppe han kan resa sig ur rullstolen och hålla balansen. Han ramlar ibland och måste ha hjälp att komma upp.

En vanlig natt sover han två, kanske tre timmar, innan han vaknar av muskelspänningarna i benen. Ett toabesök tar minst en halvtimme, det är ett stort företag bara att resa sig upp med hjälp av en kryckkäpp.

Han blir sämre. ALS, amyotrofisk lateralskleros, är en nervsjukdom utan bot. Hur lång tid Lars-Olov har kvar är osagt.

– Det vet ingen. Det kan bli i morgon det. Men jag ska inte bli ett kolli, betonar han igen.