När regeringen år 2008 presenterade en ny målsättning för vindkraften i Sverige och lade ribban på hela 6000 vindkraftverk ropades det ”äntligen” och "modigt". De allra flesta aktörer var överrens om att målsättning på 6000 vindkraftverk jämfört med de då 900 i drift var ett viktigt steg i rätt riktning.

Regeringen har skruvat upp tempot och kombinationen av ambitiösa politiska mål och ett elcertifikatsystem som gör elproduktionen lönsam gör att utbyggnaden av vindkraften går allt fortare. Enligt regeringens egna beräkningar kommer det produceras tre gånger mer vindkraftsenergi när denna mandatperiod tar slut jämfört med när den började. Vi har även sett den första svenska börsnoteringen av renodlat vindkraftsbolag i Arise Windpower tidigare i år.

Däremot sker något spännande när vindkraftsfrågorna kommer ner på lokalnivå. För alla är vi för vindkraft – så länge den inte står i vår egen bakgård.

Inte nog med att lokalföreningar inom Naturskyddsföreningen runt om i landet överklagar vindkraftsbyggen för att skydda djur och natur och de blivande grannarna går till storms mot högresta nyinflyttningar så sätter kommunerna själva käppar i hjulen. Exempelvis såg vi Strömsund och Ragunda kommun överklagada Statkrafts byggplaner tidigare i år.

Lokalt fylls diskussioner kring vindskraftsbyggen av konservatism, konflikträdsla och skygglappar. Dagens samhällsbild med industrier, sjukhus, varma bostäder samt upplysta gator och torg förutsätter stor energiproduktion. Om vi dessutom vill komma bort ifrån importerad kolkraft och på sikt minska beroendet av kärnkraften får vi vara beredda på att göra visst avkall och acceptera förändringar.

Under 1900-talet fick vi se landskapen öppnas upp när skog fick ge vika för ökade åkerareal och under århundrades andra hälft se många ängar och åkermark lämnas åt den då mer förmånliga skogen. Historiskt har kommuner alltid jublat när pappersfabriker och andra industrier etablerar sig och pryder himlen med ståtliga plymerna av vattenånga och imponerande siluetter. Sällan grinar offentliga företrädare så illa som när det är dags för bruken att stänga och plymerna skingras.

Att energiproducerande vindsnurror skulle vara markant mer störande än industrier som skapar arbete är orimligt. Självklart får vindkraft konsekvenser precis som natur och verklighet förändrades när vattenkraften byggdes ut.

Möjligheterna för kommunerna är dock långt fler och större än när vattenkraften byggdes ut. Nu finns realistiska möjligheter för enskilda entreprenörer och kooperativ att delta genom att investera i egen vindkraft. Dessa förutsättningar borde främjas och göras långt bättre av regeringen och kommunala företrädare.

Det spelar roll hur kommunerna väljer att förhålla sig till vindkraftsexpansionen.

Exempelvis beslutades tidigare i år att bygga hela 1101 nya vindkraftverk i Piteå, vilket om vi räknar bort uppvärmning motsvarar elkonsumtion för två miljoner hushåll. Jackpot för Piteå kommun som får se miljardinvesteringar, upprustad infrastruktur och arbetstillfällen.

Ångermanland behöver fler entreprenörer, kooperativ och företag som satsar på vindkraft. Om vi oftare ropar "hurra" och spar på de djupa vecken i pannan och suckarna så kommer utvecklingen av energiproduktionen att vara landskapet mer gynnsam.

Samhällets utveckling fortsätter och våra horisonter kommer att fortsätta förändras med dem.

Gabriel Ehrling