Jag har en dröm. En dröm om att en dag, någon gång, inte äga fler saker än jag får plats med i en ryggsäck. Sen ska jag gå dit vägen bär.

Den ultimata friheten.

Friheten från tingen.

För visst är det så, att det är sakerna som gör oss ofria? Sakerna som kostar pengar, som tar plats och behöver förvaras, varför vi måste ha boende med plats, som kostar pengar, som tvingar oss att jobba och dra in pengar för att kunna betala och så måste vi ha mer pengar eftersom sakerna blir gamla och omoderna och måste bytas ut. Ibland känns det som om hela livet är en enda jakt efter ägande, efter saker.

Jag försöker tänka, varje gång jag står i en butik och håller något i handen som jag funderar på att köpa; behöver jag den här?

I nio fall av tio är svaret nej. Nej, jag behöver inte de här nya gardinerna. Visst, dom är snygga men jag har redan gardiner, som funkar. Som jag tyckte var jättesnygga när jag köpte dem. Dessutom har jag ett skåp fullt av gardiner jag inte använder, ifall jag skulle vilja ha lite omväxling.

Nej, jag behöver inte den här nya teven. Nog för att den är stor och platt och kanske inte så dyr, men jag har en teve som fungerar, och även om den är ful och inte modern så kan jag se de program jag vill i den. Köper jag en ny måste jag dessutom skrota den gamla, kanske möblera om och det kommer att ta tid och kosta pengar. Tid som kan användas till annat. Kanske titta på teve?

Nej, jag behöver inte den här väskan. Den är visserligen snygg och funktionell, precis en sån väska jag har velat ha. Men jag har ju väskor. Jag har mer än ett skåp hemma fullt av väskor som jag inte använder, som verkade bra när jag köpte dem.

Nej, jag behöver absolut inte köpa fem nya toppar på rea bara för att de råkar vara billiga just nu. Priset gör inte mitt behov av nya kläder större.

Och så ibland ger jag efter och bestämmer mig för att det finns ett behov, och så köper jag.

Mitt hem fylls undan för undan med saker. Saker som blir dammiga, som går sönder, som tar plats. Saker som jag i nio fall av tio aldrig använder.

Denna jakt på saker, på att ha och äga, på att byta ut och förnya - en jakt som mer än något annat handlar om vad andra ska tycka. Om hur samhället ser på en person med förra årets jeansmodell och om att det ständigt kommer ny teknik som man känner sig efterbliven om man inte har.

En hets och ett sätt att se på varandra som håller på att förstöra jorden. Förrådet av råvaror sinar, utsläppen smutsar ner och dödar, avfall och sopor tar över. En hets som skapar stress och gör att vi lägger mer tid på att damma våra saker än på att umgås med varandra.

Och en hets som gör att den som inte har hamnar utanför, den som inte har råd känner sig ännu mindre och de som producerar åt dem som redan har men vill ha mer dukar under.

Ibland leker jag med tanken på hur vårt samhälle skulle se ut om alla alltid frågade sig “behöver jag den här?” innan de köpte något. Om ingen någonsin köpte en ny mobil utan att den gamla gått sönder. Om ingen hade fler kläder i garderoben än den faktiskt använde. Eller om ingen bytte ut sina möbler förrän de gamla var uttjänta.

Tänk att slippa bry sig om saker. Att ha det man orkar bära och ägna sig åt att leva istället.

Tänk om det vore så enkelt.