Josephine Staaf är 18 år och har precis avslutat gymnasiet. Hon har tagit sig igenom hela skoltiden med sin dyslexi, ibland med mycket hjälp, ibland med lite men oftast helt utan. Redan i förskolan märkte lärarna att Josephine hade det besvärligt.

– Som jag kommer ihåg det så kändes det jobbigt redan då, säger Josephine Staaf.

Mamma Regina fyller i.

– Lärarna i förskolan tyckte inte att Josephine hade orden som behövdes. De tyckte att hon skulle skaffa sig ett bredare ordförråd och jobba med sättet att uttrycka sig.

Under lågstadiet var det svårt att få hjälp. Lärarna pratade hela tiden om att Josephine skulle knäcka koden men det gjorde hon inte. I mellanstadiet kom en liten vändning då Josephine fick en lärare som insåg hur viktigt det var att ge rätt hjälp.

– Hon tog med sin egen dator som stöd till Josephine. Det fungerar inte utan extra hjälp. När Josephine gick i 5:an kontaktade jag Skrivknuten i Stockholm, därefter gick jag till skolsköterskan, fick en remiss och sedan gjordes en diagnos, säger Regina Staaf.

Josephine diagnostiserades för grav dyslexi men det blev inte särskilt mycket bättre trots att Josephine kunde visa upp sitt handikapp på papper.

Läs mer i dagens ÖA.