Theo Hjalmarsson är en glad pojke på lite drygt två år, som tack vare sin glädje sprider en gnista hopp till sina två oroliga föräldrar. Theo är nämligen inte som vilken annan tvååring som helst, eftersom han varken kan gå, prata eller tugga och dessutom lider av ständiga kramper.

När Theo var fyra månader började mamma Paula misstänka att det var något som var fel. Något som hon också tog upp när hon besökte barnavårdscentralen.

Oron fortsatte och ungefär i ettårsåldern blev det än mer akut att något inte var som det skulle.

Följden blev att hela vårdapparaten började rulla i gång, med remis till ögonavdelningen, nya kontroller och kontakt med psykolog, kurator och så vidare.

– Sedan fick vi träffa en fantastisk läkare, som undersökte Theo och sedan sa hon att hon hade rätt läkare till honom och frågade om vi kunde komma klockan elva dagen efter. Då rasade hela världen i hop, då vi förstod att det verkligen var något som inte stämde.

Efter magnetröntgen, EEG, en massa prover och möten med olika människor, fick familjen träffa en neurologläkare i Göteborg i somras. Där drog det ut på tiden – och fortfarande har det inte konstaterats vad Theo egentligen har för sjukdom.

– Det är frustrerande eftersom vi fortfarande inte vet vad han har lider av. Man vill ha en diagnos, säger Tommy Hjalmarsson, som säger att paret har kastats mellan hopp och förtvivlan under lång tid.

Stor vanmakt känner även föräldrarna över den lilla habiliteringshjälp som de anser att de har fått.

– Personalen gör säkert så gott de kan, men vi har mest fått höra hur jobbigt de har med varsel, uppsägningar och dålig ekonomi, säger Paula Hjalmarsson, som bara önskar kontinuerlig hjälp och handledning för att Theo ska få en ärlig chans att bli bättre.