Inte konstigt att systrarna Vera och Emma Simonsson utsågs till årets kvinnliga äventyrare 2009.

– Nu ser vi fram emot nästa äventyr, det blir 2012, berättar Härnösandstjejerna.

Vad det blir? Det säger de inte, och det är heller inte riktigt klart vad det blir. Inte annat än att det blir en lång resa, och att Vera, Emma och norskorna Ingebjörg Tollefsen och Kristin Folsland Olsen kommer att vara med igen.

Man förändrar inte en vinnande kvartett.

Att det blev just de här fyra som slog sina påsar ihop har sin bakgrund i att de gick samma friluftsutbildning i Lofoten i Norge för ett antal år sedan.

– Vi har alla en drivkraft i att göra det omöjliga möjligt, säger Emma Simonsson. Inför strapatsen pratade vi mycket om mål och förväntningar, så att vi var på det klara med vad alla ville med resan.

Att det blev just en ö i norra Kanada var inte givet, men sällskapet tyckte området verkade intressant och utmanande, samt att det var ett plus att man skulle få stötta på lokalbefolkning i ett par små samhällen under vägen.

– Vi hade gjort en 40-dagarsresa tidigare, men den tyckte vi var lite för kort, så den här gången ville vi vara ute i 80 dagar.

Tisdag den 10 mars 2009 bar det iväg från Qikiqtarjuaq, ett samhälle med 550 invånare.

Då visade termometern 43 minusgrader; så en mer inbjudande förstaetapp hade man kanske kunnat tänka sig.

För att vara i äventyrisk toppform hade tjejerna sett till att gå upp ordentligt i vikt genom att dricka matolja och äta, som de säger, sjuk mycket mat. Det gav dem mellan fem och tio extrakilon vardera att förbränna på skidturen.

Som om det inte vore nog att släpa på hade de med sig varsin välpackad pulka på 120 kilo.

– Vi resonerade som så att varje jordnöt väger, berättar Emma. Allt vi hade med oss använde vi, sånär som på en del lagningsutrustning som tack och lov inte behövdes, men det kunde man ju inte veta i förväg.

Två saker till som de inte behövde använda: ett Rugergevär och ett Remmington.

– Det var en isbjörn som var väldigt nyfiken på oss, men den skrämde vi iväg genom att bara skrika åt den, säger Vera Simonsson. Vi hade pratat om att ta det försiktigt – det var ju vi som var gäster i djurens värld.

För att ytterligare försäkra sig om att inte behöva bli överraskade i tälten nattetid bestod sällskapet inte blott av fyra äventyrslystna tjejer, utan också av två hundar med order att väcka de sovande vid minsta antydning till fara.

För Emmas del blev det uppförsbacke direkt. Hon drabbades av svåra skavsår på fötterna, vilket innebar rena mardrömmen, faktiskt.

– På nätterna drömde jag att jag gick ut ur tältet och sköt av mig fötterna.

Den ohyggligt stränga kylan gjorde att ingen av dem hade lust att blotta mer hud än vad nöden krävde. Så i en månads tid tog de aldrig av sig det trippla lagret med ull-långkallingar. Säkerheten fick helt klart gå före hygien och allmän trivsel.

– Man sov med bara ett litet hål för nästippen, och på händerna var det ibland fyra par handskar som gällde, berättar Vera.

Inför det första riktiga stoppet i Clyde River stötte tjejerna på ett gäng isbjörnsjägare från samhället, och därför var de förvarnade när de dök upp.

– Vi fick tillgång till en lägenhet med dusch. Det var gudomligt.

Efter ett par dagar i Clyde River var det dags igen. Men tjejerna hade inte fått med sig bara den nya provianten; de hade sällskap av en svår magsjuka också.

– Magsjukan gick mellan oss i två veckor. Det var inte så mysigt att ha diarré och feber i minus 25 grader.

Men de lyckades skida ifrån smittan, och så småningom närmade de sig slutmålet Pond Inlet.

– Den näst sista dagen – dag 79 – var mest vemodig. Det var sorgligt att det hela var på väg att ta slut.

Om de omedelbart kastade sig i duschen när de kom fram till Pond Inlet. Nej, de gick och köpte frukt och ost i stället.

Den mödosamma färden mellan Qikiqtarjuaq och Pond Inlet i Kanada kommer nu att bli till bok i först och främst Norge – och redan är kvartetten igång med planering för nästa expedition, som är hemlig.

– Det blir ingen sommarvariant. Vi tycker inte om att fightas med mygg.