Det är söndag vid lunchtid. På ett par brassestolar sitter det ett gäng sköna lirare och umgås. Det vänds burgare på grillen. Solstrålarna letar sig fram mellan cumulusmolnen och färgar marken gyllene.

Platsen är Sollefteå/Långsele flygfält där flygklubben i helgen uppmärksammade Segelflygets dag.

– Det här ett led i vår ungdomssatsning, vi vill att de ska få prova på det här med segelflyg. De flesta som testar brukar bli väldigt förtjusta. Så var det för oss också, säger Lars-Erik Wiberg, ordförande, Sollefteå flygklubb.

Framför det lilla tornet och stationsbyggnaden står flygklubbens flottilj som består av en handfull plan, en del privata som tillhör entusiasterna.

Nämnas bör Wibergs nyinskaffade stolthet, ett av förra seklet paradsegelflygplan – en Bergfalke.

Om de modernare segelflygplanen har smäckra former som en Mercedes sportcoupé så är klassiska Bergfalke en Cadillac.

– Jag har inte testat att flyga planet än, men det här en dröm som går i uppfyllelse. Jag minns när jag var 16 och såg hur de flög ovanför där vi bodde. Själv har jag bara flugit de tre senaste åren, säger Wiberg.

Någon som å andra sidan har flugit sedan 1983 är Sten-Thore Bylund.

– Även jag fascinerades av flyget som ung. Att syssla med segelflyg innehåller så många dimensioner. vyerna, friheten, hur man arbetar med termik och utnyttjar luftströmmar. Man blir aldrig fullärd. Det är tjusningen, säger Bylund.

Poängen är just att segelflyg är en upplevelse, väl uppe på 1 000 meters höjd är detta uppenbart:

Planet skär genom luften och vinddraget ger upphov till ett svagt brus. Det är en sublim känsla att se Faxälven ringla genom landskapet.

– För att stiga utnyttjar vi termik, solen värmer upp jordytan och där börjar luften stiga och vi med den, säger Jonas Mähler, flyginstruktören i stolen bakom.

Klockan tre ses ett regnmoln som är på väg att dra in över Långsele.

Planet gör 100 km/h med en svag stigning på 2 meter i sekunden.

– Under optimala förhållanden går det att flyga i timmar. Allt handlar om väderförhållanden i relation till solen och landskapbilen, termik, säger Mähler.

Själva upplevelsen ger upphov till den där meditativa lugna segelflygsmentaliteten. Planet rör sig behagligt ovan landskapet, vid vingspetsen noteras Helgumsdeltats utbredning.

För den som endast har perspektiv från en tråkig SAAB 2000, med tillhörande renklämma, till Stockholm är detta i det närmaste att betrakta som ett paradigmskifte.

– Vi har total kontroll, säger Mähler och drar runt planet i en loop så att snusen höll på att ramla ur.

Portionspåsen stoppas varsamt tillbaka innan det är dags för landning.

Väl på marken igen känner man sig som en vingklippt jaktfalk.

Den sammanvägda bedömningen är att det här med segelflyg är lätt beroendeframkallande, i positiv bemärkelse.